När vi var i Åre under sportlovet konstaterade vi att vi aldrig mer skulle utsätta oss för den resa vi gjorde då  -det vill säga att åka mellan Stockholm och Åre på “bytessöndagen”. Det tog då 9 timmar enkel väg, både till Åre första söndagen och hem söndagen därpå. Helt brutalt! Våra barn är vana vid långa resor och klarar det helt okej, men 9 timmar är för mycket. Att starta i Borlänge och kunna dra ner uppskattad tid (ca 7 timmar från Stockholm) med minst 1,5 timme var en bonus på påskfirandet där, och likaså gjorde vi ett annat upplägg och körde så tidig morgon så det snarare var natt för att få sovande barn ett par timmar liksom mindre trafik. Vi satte oss således i bilen med nyväckta barn strax efter 5 på morgonen (och de fick förstås somna om i bilen), och knappa 6 timmar senare körde vi in i Åre – när det fortfarande var förmiddag. Så oerhört värt!

Vi åkte direkt till Duved för lunch på linbanecaféet och för att se hur barnen skulle känna inför skidbackarna – och då kändes Duved lite mer lätt och lagom för denna dag – men de var inte helt sugna och med en Meja med rätt hög feber fick vi lägga ner de tankarna. Efter lunchen körde vi således vidare några kilometer för att istället spana in Tännforsen i vinterskrud.

Vattenfall är mäktiga, men det vetesjutton om inte frusna vattenfall är ännu coolare.

Den bro över fallet man kan gå ut på för att få den häftigaste vyn över Tännforsens forsande vatten var helt översnöad, och bjöd på en hel annan – lite mer begränsad – känsla av säkerhet…

…men vi tog en liten sväng ut hela ligan ändå, och höll hårt i barnen.

Nedanför fallet var det både gå- och klättervänligt tack vare all is och snö, och fallet såg ännu häftigare ut från läget mitt i vattnet.

Åter i Åre igen tog Henke och Max span på O’Learys för att få se Hammarbys seriepremiär, men jag kände mig inte nöjd med njutandet av vädret och Åre-möjligheterna, så jag plockade fram mina stackars längdskidor som kånkas land och rike runt utan att någonsin få se dagsljus. De ligger alltså konstant kvar i takboxen men ska ändå, enligt mig, med “ifall att”. Så det var ju kul att idag faktiskt kändes som “ifall”.

På Åresjön finns nämligen ett spårat längdskidspår, så det är ju både charmigt och lättillgängligt (och alldeles lagom lutning, dvs ingen alls). Det var en rakt igenom ljuvlig liten tur, och jag njöt så oerhört! Av rörelsen, av åkningen, av utsikten, solen och egentiden. Och, ljuset alltså! Vårvintern är bra ljuvlig! I vintras hade jag span på spåret och hade tänkt åka längd, men när väl “den riktiga” skiddagen var slut var det för mörkt och för mig oinspirerande. Det här däremot – dagens längdskidåkning på Åresjön – det hade alla rätt!

Imorgon får det bli återkomst i backarna igen. Tyvärr är dock Meja sjuk med hög feber, så helt som önskat blir det inte – men vi får hoppas att det snart går över så vi kan ge oss ut i backen allihop. Vädret är för ljuvligt för att behöva vara hemma… så vi håller tummarna att hon snart mår bättre!

Påskkänslan i Åre, förresten? Jo, givetvis är torget smyckat enligt årstiden, med ägg i träden och sollapande människor på varenda trappavsats och uteservering. Härligt!

 

4 Comments

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Ja, visst är det coolt!
      Berg och Åre – det är som jag önskar mitt “påsklov”, det är det. <3

Write A Comment