Kultur.

Vilket intressant ord det är egentligen. Det rymmer ju så mycket, och jag kan tänka mig att vad man lägger in i det skiljer sig från person till person. Jag kan ju således inte direkt säga att jag är totalt ointresserad av kultur, för det är jag inte. Pratar man om kultur i samhällsperspektiv är jag oerhört intresserad. Ett folkslags sätt att leva, med lagar och regler, seder och bruk – det är jag enormt fascinerad och intresserad av.

Sen finns då kultur ur mer människoperspektiv – det som människan kan skapa. Inte heller här jag är jag ointresserad, för i det begreppet ryms väl även sådant som jag gillar som musik, litteratur och film. Eller, när jag kollar på film somnar jag oftast och jag kan väl inte direkt anse mig särskilt intresserad – film och serier kommer långt ner på min prioriteringslista – men jag konsumerar kultur i det avseendet. Och att se på idrott, är det en form av kultur? Fulkultur? Då är jag ju fullt med. Men. Well.

Så har vi konsten och teatern, och inte då teatern som är blandad med populärmusik eller humor – utan ren och skär teater. Stora gestikuleringar och tydliga röster, långa monologer och handling med djup. Sånt. Där är jag inte riktigt hemma, det är jag inte.

Däremot finns det saker man väl bara ska uppleva någon gång i livet, och jag och Henke har länge pratat om att både Dramaten och Operan är sådana. I fredags hade Henke styrt upp en hemlig kväll där jag på förhand bara visste att vi hade barnvakt och skulle ut på någonting – och att det skulle vara just Dramaten hade jag förstås inte en tanke på. Först träffade vi upp 8 kompisar på Sturehof för en tidig middag, och sedan gick vi allihop på Dramaten för att se föreställningen Påklädaren med namn som Sven-Bertil Taube, Krister Henriksson och Lena Endre – en utsåld och kritikerrosad uppsättning.

Jag njöt av sällskapet, en kväll utan barnen, Dramatens fina lokaler och känslan av en mäktig byggnad med lång historia. Men, om föreställningen? Om man säger såhär… jag är personen som inte ens fastnar till Game of Thrones, såatte… jag var kanske inte direkt blown away. Alls. Men en kul upplevelse var det, även om jag kanske aldrig mer i livet kommer få den (dvs vilja ha den) igen.

Så, det var ju en klar skräll att jag sedan var tillbaka på Dramaten igen redan på söndagseftermiddagen!
För ett tag sedan fick jag tips om en föreställning som Stellas kompis varit på och som både hon och hennes mamma älskade; Kungligaste teatern. Och vet ni – den var helt magisk! Nu är det en barnteater som lämpar sig från runt 10 år (och nog är svår att ta till sig om man är yngre), så det säger en del ytterligare om min teatermognad, men den var så fin! Huvudrollsinnehavaren Nina Rashid var så bra, och övriga tre; Torkel Petersson, Ellen Jelenik och och Pierre Wilkner kompletterade självklart och underhållande. Vi hade en fin stund på lilla sidoscenen Lejonkulan, jag och Stella.

Vi ramade in det hela med några timmar på stan och hann med både shopping och fika. Mysfaktor enorm, med min mysiga lilla – väldigt stora – tjej. 10 år i sommar och klok som en bok.
Innan eftermiddagen med Stella gjorde Max premiär i St Erikscupen och jag var en stolt och glad tränare som fick se fina insatser, rejäl kämparglöd, schysst spel och glada killar. Så kul!

Utöver det har helgen bjudit på häng med både Henkes och mina föräldrar, Henkes syster med familj, match för Stella och en del hemmafix. Fina tider. Jag kan förresten ge en status från körsbärsträden i Kungsträdgården som avslutning – de börjar ta sig men behöver en eller två veckor till på sig för att slå ut i full blom. Stay tuned!

2 Comments

  1. Så kul med överraskningskväll! Älskar det fast kontrollbehovet i mig samtidigt vill veta innan vad det blir… !

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Vi konstaterade att 3 av 5 tjejer visste allt eller lite om vad vi skulle göra. Vi spekulerade lite i om problemet var män som inte kunde hålla hemlisar eller tjejer med kontrollbehov. 🙂

Write A Comment