Garvade en aning för mig själv när jag läste en statusuppdatering på Facebook som lät exakt som ovan, apropå en bekant som checkade in på Arlanda för en helg i Köpenhamn. Jag tror att det där med att ”maxa” när man är utan barn och ”har chansen” är något bara föräldrar kan förstå. För, de som inte är där ännu eller som valt att inte gå den vägen, kan med all säkerhet inte sätta sig in i känslan.

Personen som skrivit meningen ovanför känner jag sedan en tidigare arbetsgivare. Hen hade en roll som innefattade att resa ungefär halva jorden runt hipp som happ, och vars liv i övrigt bestod av vänner, roliga upplevelser, idrott och – ännu mer resor.

Men, Köpenhamn alltså. ”Nu kör vi!”. 

Sanningen är ju att det känns så när man har en barnfri helg någon annanstans än hemma, inte minst när man är med sin respektive. Den där som man dagligen sliter med livets alla ansvar ihop med – som sträcker sig så långt utanför sig själv och sitt jobb. Att vara förälder är mäktigt, men det är också höga krav. Om jag inte ska nämna ytterligheten i ena sidan som är relaterat glädje och kärlek, utan låta tankarna kretsa kring det andra så är det ansvar som återkommer till mig. Man har så stort ansvar, och så oerhört många förpliktelser. Mångt fler än man någonsin kunnat inse innan man bestämde sig för att skaffa en liten jollrande filur som ligger mellan ett förälskat par och är gullig precis hela tiden. Som osar belåtenhet, livets mening, intensiv kärlek och obeskrivlig söthet. Ni vet, den där situationen de befinner sig i i ett knappt halvår, och under det halvåret knappast majoriteten av tiden. Knappast. 

Log för övrigt lite av både ömhet, medkänsla och igenkänning till Elnas inlägg om att vilja och behöva sova, men vara någons mamma nu. 

Vi gick möjligen all in i New York såväl som Åre tidigare i år, vilket var våra rejälare parupplevelser under 2018, och i Bad Gastein slog det mig igen. Mor och (vuxen) dotter från Ladies abroad var där tillsammans med oss, och jag säger inte att de tog det totalt lugnt för de hade agendor och förpliktelser på plats – men jag upplevde ändå min och Henkes inställning som hyfsat annorlunda. Vi sov inte i en stol på spa (även om vi var väldigt sugna), vi sov nog snarare runt 6-7 timmar per dygn, och vi landade sällan helt lugnt någonstans. Vi stod i liftkön innan den öppnade 8.30 på morgonen, vi hade vår hyrutrustning liksom liftkort fixad redan dagen innan (då vi klämde in den mellan två andra saker för att tjäna tid), vi klämde in besök på Silver bullet bara bara för att det är ju så härligt och vi lade oss för sent och hade klockan på ringning i ottan. ”Nu kör vi!”. Att ta det lugnt och låta timmar gå under våra korta 2,5 dygn ihop fanns helt enkelt inte på kartan.

Men, lite inser jag förstås att det kanske bara är vi. Det är klart att man kan och bör lägga tid på att faktiskt slappa – för det är den tiden man i bruset hemma i familjen saknar och behöver kanske allra mest. Samtidigt tror jag att skulle vi åka på en resa som helt hade haft det fokuset hade vi maxat det också. Ni vet, i det närmaste haft stress över att skynda till poolen för att hinna ta det lugnt, eller skynda sig att sova för att nu har man chansen. 

Hur tänker ni? ”Barnfri helg, nu kör vi!” – igenkänning eller inte?

Visst kan man chilla också, men då är man också oerhört medveten om det. Nu chillar vi! Vi KAN! NJUT!

Write A Comment