Reseinspo; Att resa (och att vara) ensam

Vi har snuddat vid det några gånger i podden bland annat, om att resa ensam. Så mycket om resor handlar om att resa i sällskap med vänner, familj, respektive, barn – eller om inte det så i grupp genom resor som ger den möjligheten enkelt som träningsresor eller liknande.

Jag har människor runt mig nästan konstant, och är som person väldigt social och behöver verkligen det – men samtidigt så älskar jag att vara ensam. Inte på ett enda sätt är jag rädd för det, utan jag kan ibland verkligen uppskatta det. Framför allt om jag har lite längre tid så att tankarna inte bara hinner flyga förbi utan också landa och bearbetas. Och ärligt talat – jag tycker att jag själv är rätt härlig att hänga med. Mina tankar är ofta givande och intressanta när jag släpper fram dem och mina ben bär mig till ställen mitt mentala vill ta in.

För, så kan man ju också tänka – även om det kan låta både lite udda och självgott eller så. Men tänk om man inte trivdes i sitt eget sällskap – hur kan man då ens kunna trivas i andras? Jag vill ju inte definieras genom andra eller andras syn på mig, utan genom mig själv och min egen syn på mig själv. Det är den som ska vara den sanna.

Jag var 22 när jag gjorde min första långresa, och jag gjorde den själv. Där och då byggde jag enormt självförtroende och övertygelse i att jag kan göra det jag vill. Aldrig efter det har jag känt mig osäker om jag till exempel ätit lunch på en restaurang själv, och jag känner inte ens att jag behöver saker som alibi. Här sitter jag och är själv och har det riktigt bra!
På den resan sov jag dock knappt själv en enda natt – det fanns alltid någon som ville dela ett rum för att komma ner i kostnad – och rent generellt finns ju inget bättre sätt att träffa nya människor än att resa själv. Då är man som mest öppen för det! Och visst kanske det kräver viss inre styrka för att ens komma på tanken att resa själv på en sådan resa, men om det fanns viss grund innan så byggdes den på enormt under resan. Jag byggde en inre styrka där och då, som jag sedan burit med mig genom resten av livet. Jag hade inte varit densamma utan den erfarenheten.

När jag i april i år var i Bergen hade jag med mig ”bara” Meja, så visst var jag inte själv – men en 5-månadersbebis har inte så mycket åsikter direkt. Det är det närmaste ensamresa jag kommit på länge, men jag kände samma sak där. Vad kompetent och stark jag är (inte minst som mamma), vad mysigt det ändå är att sitta själv och äta ute med ryggen stolt och rak (och en bebis sovande i vagnen) – och vad många fina ställen jag tar mig till!

resa ensam

Just nu kollar jag lite på var jag skulle kunna nyttja min fina vinst som ”most inspirational (travel) blog” jag fick nyligen, där priset var en tur och returbiljett till valfri Qatar-destination. Det enda problemet är att singelrum på hotell kostar samma som dubbelrum, och det drar ju iväg. Men att vara helt själv skrämmer mig inte ett dugg! Jag funderar på en resa under senvintern nästa år, just innan jag börjar jobba igen. Det vore väl både värt och symboliskt? Kapstaden känns mest åtråvärt just nu!
(Fast får jag sällskap tar jag förstås emot det med öppna armar!)

Hur känner du kring att resa själv, eller att vara bland folk själv, som på restauranger och så?

svenska smultronställen (1 av 1)-2

Läs gärna mer på ämnet:
Inspirerande Jonna Jinton var nyss själv i Norrlands vildmark och skriver såhär om det
Här är fina tips på varför alla bör resa ensam någon gång (jag håller med om allt!)
Och allra mest inspirerande är förstås Helena, som vandrade ensam genom hela Nya Zeeland. Lyssna här!

  1. Jag tillhör ju dem som aldrig kom iväg på den egna resan. Veckan innan jag skulle till Malaga för att plugga i ett år hamnade min mormor (som jag delvis är uppväxt hos) på sjukhus och ja, sen blev det som det blev. Visst hade jag velat vara en av dem som naturligt ser sig själva som de som vågar resa, men på sätt och vis känner jag väl det ändå och även om jag ofta har barnen med mig när jag reser så blir det ju en del ensamt med – som nu i sommar har jag visserligen sällskap i samma stad men Barcelona blir en vecka för mig själv eftersom jag inte ska spela.. 🙂

    Och jo, visst tusan växer man. Oändligt mycket av resande – så länge man inte har allt serverat på ett fat!

    1. Ja du har ju verkligen rest mycket själv med ett barn – och visserligen har man sällskap då såväl som har någon med åsikter (när de är i den åldern) men med allt roddande och ansvar som ligger på dig enbart då så är det klart jämförbart och inte minst utmanande!

  2. Stor igenkänning i det här i inlägget! Så bra och inspirerande skrivet. Jag är som du: mycket social men har också stort behov av ensamtid. Jag reser också gärna ensam och som du säger du är man ju egentligen aldrig helt ensam. Haha, sen har vi samma dilemma: Vart och med vem ska man resa för Qatarvinsten?

    Här har jag samlat massa tips om att resa ensam till New York, särskilt matnyttigt för tjejer. Men tipsen passar förstås alla och även för andra resmål!
    http://www.newyorkmybite.com/2016/01/att-resa-ensam-till-new-york-svar-pa-7.html

    1. Tack! 🙂

      Och perfekt med inspiration till NY solokvist!

      Ja så himla svårt! Vi skulle kunna nyttja det om vi nu åker till Bali, men det är lite knepiga hemtider vad jag förstår (Doha – Sthlm går typ 6-7 på morgonen och de flesta flyg anländer där runt 23 vilket innebär en hackig natt på flygplatsen) så lite hårt med barnen. Jag skulle inte ha något problem med det men just med hela familjen är det inte toppen.
      Jag söker Kapstaden, Seychellerna och Maldiverna – men som sagt, boendet… 😛

  3. Jag har ett tag tänkt att jag ska skriva ett inlägg om att resa själv men har inte kommit dit än. Tycker lite annorlunda än de flesta av er…..

    Får ta tag i det inlägget när jag är tillbaka från Tyskland.

    1. Gör du?
      Det ser jag fram emot att höra om!

      Det kan jag ju dock tycka, att det är trist vid de tillfällena att inte ha någon att dela det med. Delad glädje är dubbel glädje osv. Och när jag kom hem från det där halvåret i Asien, första gången själv, så tyckte jag det var både tråkigt och märkligt att mina vännner inte var så intresserade. Okej att de inte var så nyfikna på alla ställen – men alla upplevelser jag hade haft hade ju påverkat mig så otroligt mycket!

  4. Resa själv är ju världsklass, även om jag inte gjort några längre ensamstrapatser och de jag gjort varit ganska enkla (städer, boende på riktiga hotell osv med allt vad det innebär). Fast för mig handlar det mer om att komma ut om det så bara är för några dagar. Klara mig själv. Ha monologer. Hehe. Och så klart, växa som person.

    1. Men exakt så är det ju. Det behöver inte vara superlänge. Det fina är bara att inte känna sig ensam bara för att man är själv.

  5. Vilket inspirerande inlägg! Jag tycker också det kan vara riktigt skönt att resa själv med jämna mellanrum. Men har nog fortfarande lite problem med att sitta på en restaurang helt själv. Tror jag borde jobba lite mer på just det 🙂

  6. När du skrev att du upplever dig själv som härligt att hänga med så tänkte jag
    1. Det förstår jag, det är mitt första intryck av dig med
    2. Det där lät ju lite överlägset, lite som att du ser ned på de som inte trivs i sitt eget sällskap
    3. Så himla bra att du trivs med dig själv. Det är väl så det ska vara och jag insåg att min nr två bara var en jävla jantelag!!
    Jag trivs också i mitt eget sällskap men det känns som att jag inte riktigt kan hylla me my self and I på nåt sätt. Fortsätt som du gör Lisa, du inspirerar!
    Hälsningar från Lindy som har egentid en fredagkväll med kladdkaka och resebloggstankar!

    1. 1. Haha, tack!
      2. Ja… så kan det ju låta. Men så är det inte. Däremot skulle jag verkligen önska åt alla att om de inte är där just nu iallafall försöka jobba med det. För att livet blir finare så.
      3. Jo. Det är bra. Och det som är viktigt för en sån som mig – optimist och oftast med tillräckligt bra självkänsla – är ju ändå att folk förstår att det inte är naivitet, att aldrig ha haft det jobbigt, att ha haft total silversked osvosvosv – utan att man faktiskt medvetet jobbar/jobbat för en viss inställning i livet. Att det också kommer tack vare eller på grund av sitt bagage.

      Vilken härlig kväll du verkar ha! Här är det popcorn och EM-fotboll! 🙂

  7. Fint inlägg! Jag börjar bli alltmer sugen på att resa mer på egen hand. Kan hända jag slår på stort och åker riktigt långt bort, för en ganska lång tid 😀 Den som lever får se 🙂

    1. Tack!
      Ja det är givande och roligt på så många sätt. Och vad spännande med dina kanske-planer… Låter närmare än du kanske säger högt..?!

  8. Vilket fint inlägg och så bra skrivet! Det ger verkligen en jättemycket att resa själv och man växer på ett sätt som jag tror är svårt att förstå om man inte testat. Vilket också lätt blir beroendeframkallande när man väl gjort det 😉 Jag tågluffade själv genom Europa ”när jag var yngre”, i våras blev det en resa till bl.a. Australien själv och även New York har besökts på egen hand några gånger. Jag tror den listan bara kommer fortsätta byggas på.. 😉

    1. Tack Lina – vad kul att du tycker det!

      Ja, jag älskar också att resa själv.. men nu blir det inte så ofta, av naturliga skäl. Skönt dock att ha en grundtrygghet i det, liksom. Det färgar av sig på många andra områden också.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *