Så sa han till mig på allra mesta brittiska, den pappa med barnvagn som passerade mig just som jag gick över London bridge imorse, och kisade mot Tower bridge åt vänster med solen i ögonen lagom lycklig inombords. Det hade han verkligen rätt i, och det är ju nästan osannolikt hur väl han träffade med den kommentaren – när han väl mest syftade till att vara ledig en vanlig tisdagsförmiddag och gå i förmiddagssolen med sitt barn i vagn. Den betydde ännu mer, för mig, så att säga.

En dag i London med bebis

För idag har vi myst omkring, jag och Meja. Jag bestämde mig för att inte stressa alls, och inte kämpa för att se något speciellt. Jag ville bara vara i London, strosa omkring och ha en skön dag med henne och njuta av atmosfären. Så som jag faktiskt allra helst upplever en stad – och London har jag ju redan varit i många gånger, även det inte varit så många de senaste åren.

Det var härligt (även om den mesta solen gick i moln efter en stund) och jag gick omkring planlöst och kände storstadskänsla och streetfood-lukt mest överallt. En lugn dag i London med bebis!

Borough market

Den enda plan jag hade var att gå över till andra sidan av Themsen, för där har jag knappt aldrig gått omkring. Att det första stället jag hamnade på var Borough market var verkligen en lyckträff! Det var verkligen ett helt fantastiskt ställe, en maxad matmarknad och en dröm för en foodie som mig och precis vem som helst. Jag kommer behöva skriva ett helt inlägg om den sedan, så jag spar bilderna därifrån till senare.

London Eye

Sedan tog jag sikte på London Eye, för den har jag heller aldrig sett från ”rätt” sida. Jag hann gå väldigt fel, det blir lätt så när man inte bryr sig nämnvärt i kartan, men kom fram tids nog.

Jag och Meja slog oss ner och chillade en lång stund vid Golden Jubilee bridges fot, och delade på en frozen yoghurt med kokossmak. Lite kallt men otroligt gott, tyckte Meja, som med det kanske inte riktigt följer den av BVC rekommenderade dieten för smakportioner. Men men.

Trafalgar Square och Piccadilly circus

Sen traskade vi vidare och innan jag visste ordet av hade jag trots att jag inte skulle beta av några speciella ”monument” hamnat på Trafalgar square, men däremot tog jag kartan till hjälp för att inte gå upp till Piccadilly circus för det kändes som lite fel håll för oss och inte som något jag kände behov av.

Och så hamnade jag på Piccadilly circus. Låt oss konstatera att jag och kartan som jag knappt använde inte var vänner idag. Inte heller jag och mitt lokalsinne, som annars brukar vara riktigt pålitligt.

Meja då, hon drar ju föga förvånande ner kommentarer precis överallt. Vanligast efter ”vad heter hon” (eller han ibland) är ”är hon alltid sådär glad?”. Svaret på det är; Ja. Alltså så glad och mysig hon är! Det är en fröjd att vara med henne! Bästa ressällskapet, bästa bebisen, bästa ljuvliga lilla figuren!

Sen kan man väl tänka att det är lite hårt att sätta en 5,5 månaders bebis framåt i en sittvagn med alla intryck det ger, och med totalt insupande av avgaser och konstant brus i öronen – men det märks väl att ängsligheten gällande sådant är lika låg som att ge lite smaksensationer av kokos-yoghurtglass, såhär tredje bebisen. Men när det blir allra mest brus och hon inte ska ligga och sova så känns det ändå klart bäst att ha henne nära intill på magen.

Så ja, det är en fin semester vi har. Jag inledde min Englandsrapportering från Arlanda med att skriva att det känns som att resa bara som par när vi har med lilla Meja bara, och på ett sätt är det så. Vi har fått kvalitetstid ihop, jag och Henke, på ett sätt som vi inte haft på otroligt länge – men allra mest har vi svetsat vår lilla grupp om tre. Det behövs det med, där det hemma alltid är mycket med de två större.

Och ja- Det är skillnad att ha en bebis med jämfört med att resa helt själva, givetvis. Alla baby cots som erbjudits på hotellrummen har till vårt stora förtret stått orörda, vi har sovit trångt och med många matpauser och jag är inte så lite trött, och antalet nedbajsade kläder (vid illa valda tillfällen) är många. En glad bebis är det, men mycket pyssel utan tvekan!

Det var lite skämtsamt när jag sa att ”ett barn märks ju inte”, men skulle någon fråga mig om bäst ålder att resa med barn så skulle jag svara ”innan de kryper” (säg mellan 3 – 9 månader) och sedan ”efter 2,5 år” – när de oftast börjat förstå en hel del och ibland kan gå att resonera med. Värst tid att resa med barn svarar jag 1,5 år på. Med andra ord både skrattar jag åt Annika och känner med henne på samma gång åt hennes träffsäkra inlägg om att resa med skrikande barn. Men om det är värt det oavsett jobb och ålder eller inte? Oh ja!

5 Comments

  1. FANTASYDINING-En blogg om temarestauranger och resor Reply

    London är faktiskt staden vi funderat på att resa till för första gången med vår bebis. Kanske ska välja mellan 3-9 månader då så där första gången. För mig är det viktigt att få första resan med bebis gjord så att man inte fastnar i ett sånt där tänk att det inte går eller är svårt att resa. Jag vill inte bli sån!

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Och vet du – det var första resan (utomlands) jag gjorde med min äldsta också. Lustigt! 🙂
      Jag tycker efter 3-4 månader för att det är skönt när man har lärt sig att förstå dem lite och de inte känns fullt lika ömtåliga (och strax efter 4 månader har de också fått första doserna vaccin så ska man åka till mer utsatta länder har de mer skydd) och när de blir närmare året så har de starkare vilja och är mindre sugna att sitta still. Å andra sidan har de förstås tydligare rutiner då.
      Men som sagt – oavsett ålder så är det uthärligt att upptäcka världen ihop med barn! Lyssna på avsnittet om ”003 – att resa med barn” i podcasten (kolla artresapodden.se) så hör du mer om det. Lite filosofiskt sådär.
      kram!

  2. Pingback: Borough market, London - en upplevelse för öga och gom - Livet från den ljusa sidanLivet från den ljusa sidan

  3. Pingback: Godkväll (och godmorgon) London!

Write A Comment