Efter diverse förmiddags-sightseeing kände vi att en båttur i det något kyliga vädret kändes lämpligt. Visserligen hade inte kylan – runt 6 plusgrader men med brisar som kändes svalare än så – stört oss jättemycket under dagens inledande timmar men de extra 25 minuterna efter utsatt avgångstid vi fick vänta på transport och båt gjorde oss iskalla och mig rätt sur.
Så jag började inte båtturen på sedvanligt positivt humör utan var lite svårflirtad. Och ja – en tur på bosporen under vår/sommar/höst är säkert fantastiskt, men när den direkta värmen uteblev från nedre däck (som var inomhus) och komforten låg på plaststolsnivå så jublade jag inte även om utflykten i sig var nice.
Barnen jublade förstås inte över utsikten, men uppskattade nog ett par timmar av lugnt tempo.
Vi såg förstås fina byggnader och fick visst grepp om denna gigantiska stad, och jag tyckte det var kul att se att den asiatiska sidan skiljde sig så mycket från den europeiska iallafall till arkitekturen. Nästa gång jag kommer till Istanbul och ska göra staden mer ordentligt ska jag lätt åka dit och känna in stämningen på riktigt.
Efter två småkyliga timmar på Bosporen knallade vi mot Sultanahmet igen och Stella var ytterst pigg och glad (som hela dagen faktist) och hade riktigt starka ben under rätt lång promenad och rejäla backar. Max somnade som en stock.
Stella längtade till hotellet och vi efter värme, så det vi snubblade över när vi närmade oss basilikacicternen gjorde oss genomlyckliga…
to be continued