Ikväll var jag mest sugen på att vara hemma. Efter en känslomässigt enormt jobbig eftermiddag ville jag bara ligga i soffan. Fortsätta vara skör. Fast, sen märkte jag att kvällen var alldeles för fin för att vara inne. Varm, solig, ljuvlig. Och vid Hammarbybackens fot skulle snart en liten liga med härliga tjejer stå, redo för backintervaller.
Och ibland kan det ju vara rätt att blåsa igenom kropp och själ lite igen, med bra energi istället. Så jag satte mig i bilen och åkte dit. Och tog mig till toppen, var kräkfärdig men lycklig och kvällen var så fin. Världen så full av liv och energi. Den är ju det. Går vidare, för andra. Här och nu, idag. Titta bara. Stockholm.
Och den där härliga ligan som fick mig att kämpa lite extra var den här. Lofsianerna J och Linda och en blurrad löpare som inte gillar nätet.
Det var sjukt jobbigt. Jag har aldrig sprungit upp för en sån här typ av backe förut. Den är enormt brant verkligen! Det var som att springa in i en vägg och redan en kort, kort bit upp kom mjölksyran sprutandes ur ben/lår/rumpa och det var gå som gällde. Gå?! Typ hela vägen upp, liksom. Illa. Fast ändå så bra. Pulsen på topp och trötta ben. Och nej, jag rekommenderar egentligen inte att göra det här dagen efter ett benpass och med rejäl träningsvärk… Eller gör det. För det ger ju bra träning och resultat ändå.
Vi sprang (eh, typ alltså) upp för backen 3 gånger – två gånger den branta vägen och en gång runt, för att känna på skillnaden. Joggade ner, försökte tänka teknik i nedförsbacke. Sen avslutade vi med fem explosiva varv till halva första branten. Kräkkänslor multi! Men ändå värst för benen, skulle jag säga.
Den här bilden är väldigt fejk (vad gäller min framtoning, inte de övrigas). Jag var också trött. Men jag höll i kameran.
J och Linda tränar inför Lidingöloppets 30 km (grymt!) och själv? Jag vet inte jag. För att det är kul? För att hjärtat är kroppens viktigaste muskel, och den jag värnar mest om trots att jag är i gym-läge egentligen utan mål gällande löpningen? Nåt sånt.
Och ja, så kanske jag kör Tjej-Lidingö också och gör ett nytt försök på den där Tjejklassikern. Tanken börjar vakna någonstans långt bak i medvetandet. Någon som hänger på?
Och ja, detta var det bästa jag kunde göra idag. Det gav en mental kick. Och jag menar inte att tala i hemligheter (då utelämnar jag hellre helt), men jag har varit på en väldigt tung begravning idag. Så var det.