Vi har haft en så fin helg, med barnidrotter, fina och ljusa novemberdagar, träning och långpromenad. Nacka, alltså! Älskar blandningen mellan naturområden, villakvarter och stad. Det senare blir det mer av – det byggs enormt i Nacka och snart har vi ett riktigt ”Nacka stad” snarare än förort, och det är väl lite både och med det men stilla står det inte. Fast, runt om står det stilla. Vatten, lunk och novemberstillhet.
En höjdpunkt från helgen är att jag såg Mia Skäringer på Globen ihop med två vänner. Alltså, wow! Mia Skäringer är ett geni, rakt igenom. Denna föreställning är inte bara ”värd att se” utan något som borde bandas och visas i varenda gymnasieklass i hela landet, och riktigt rubbas in i allas medvetande. Mia förändrar världen. Jag hoppas att alla tar med sig hennes budskap in i varje dag.
Här är en bra recension i DN.
Vi hade en så fin kväll, med middag på grymma Fandado i Hammarby sjöstad, föreställning på Globen och så lite champagne på Söder. Lyx!
Idag är det måndag, och jag har börjat min morgon på banken där pengarna till mitt aktiebolag satts in och alla papper därmed är redo att skickas in – det är så nära nu. Vilken häftig resa det ändå är att starta AB. Livet bjuder onekligen på nya vägar.
Och i stan har det julpyntats. Vackra Stockholm!
Och, sedan cyklade jag vidare från Östermalm till jobbet på Liljeholmskajen och lämnade in dator och telefon och sånt. Så… nu har jag avslutat och checkat ut. Har ingen anställning längre. Det känns ju alldeles oerhört stort, ändå. Jag har förberett mig för detta ett tag förstås men det är något visst med att det blir så definitivt. Lite ledsamt, en stor andel nostalgi… och lite arg är jag också. Att det behövde bli såhär. Men också tacksam för relationer och erfarenheter. Det har varit grymma 6 år på ett av Sveriges absolut coolaste bolag.
Sedan cyklade jag vidare, mot Hammarby sjöstad där jag sitter nu och dricker kaffe, och bakom mig lämnade jag Liljeholmskajen. När vi för fyra år sedan flyttade från lägenheten på Kajen, området där vi då bott i kanske 8 år, var jag så glad att jag jobbade där jag gjorde – i samma område vill säga – för att jag inte skulle behöva ta så rejält avsked av Liljeholmskajen. Jag skulle ha det kvar i livet, nästan varje dag. Nu lämnar jag jobbet och med det känns det som att jag gör ett större avsked till Kajen. Jag har vänner kvar, och jag kommer att vara där regelbundet om än sällan – men jag stängde ett stort kapitel av mitt liv idag. Lämnade vardagslivet på Kajen bakom mig.
Men, mest tänker jag ändå att att stänga en väg i livet öppnar upp för nya. Spänningen i det vinner. Det är fortsatt en spännande tid framåt (och en tid av vila ett tag till). Men en ny väg har jag öppnat mot nu, och visst är det häftigt ändå att livet är föränderligt.
