Träningens plötsliga topp

Ni som hängt här länge vet att jag älskar att träna. Ofta är det någon ny utmaning på gång som jag tränar mot, och om det inte finns någon sådan så tycker jag om att träna tillräckligt för att prioritera det ändå. Min intensitet har brukat ligga på 3-4 pass i veckan, med 3 som absolut minimum och 4 som utmärkt. Jag skriver ”har brukat”, för så har det inte varit på länge. Ser jag tillbaka så kom den stora skillnaden med Meja – som snart blir 3 – och en del av mig har bråkat mentalt lite med det. Men, det var också länge sedan jag blev tillfreds med att det helt enkelt blivit nya tider. Att jag får nöja mig med två gånger i veckan, för att det är vad livet tillåter. Det har varit okej. Det är okej.

Förutom att träningstillfällen blivit färre så har mina mål också varit annorlunda. Det har varit ett absolut måste att inte känna allt för mycket prestation. När jag tränar vill jag träna bra, så egentligen är inte det något problem att jag inte har tydliga mål eller så, utan jag får ut kvalitet ändå. Med mål som är att vara ett bra och hälsosamt jag, så räcker det. Jag vill, kan, orkar.

Efter min mesta dipp av jobb-tröttman (ni vet, den där gränsen till utmattning som jag balanserat lite för hårfint på och till och med slagit över) och min uppsägning så har dagarnas schema blivit luftigare (tack vare överlämning och inställning) och de senaste veckorna har jag hittat fler tillfällen till träning. Helt plötsligt kunnat få in tid till det på luncher, ansträngt mig för att hitta luckor i familjeschemat. Det är inte tillräckligt länge för att jag ska se ett stort skifte i min träningsintensitet, men flera veckor tillbaka har jag varit tillbaka på gamla nivåer igen. Och det känns så kul!

Styrkeprogram – Bli en beefcake

En speciell grej jag kör nu är faktiskt att jag för första gången kör en riktig styrkeprogrammering. Jag vill testa och se vad som händer om jag följer ett program – vad kan det ge i styrkeutveckling? Jag har inte tid för 3 eller 4 pass i veckan som några av programmen kräver, men när Styrkebyrån kom med ett ”Bli ett beefcake” 2-split, dvs som bygger på två pass i veckan, så hoppade jag på. Du hittar programmet här. Jag har kört tre veckor nu, och tycker det är så kul!

Däremot är det två gånger i veckan som jag siktat på för att inte behöva anstränga mig för mycket för att få in veckans pass. Dessutom vill jag ha möjlighet att göra annat. Som att gå på känsla och lust och köra – vad som helst.

Nackareservatet

En favorit just nu är att springa i Hellas. Jag väljer tekniska stigar för att få riktig känsla av trail, och släppa tidsmål till fördel för upplevelser. Idag inledde jag helgen ihop med Lina (se hennes snygga Instagram här) och guidade henne runt just där. Det är en ynnest att få bo så nära den här typen av upplevelser!

Lina är resejournalist (vi intervjuade henne i podden i avsnittet Att resa lyxigt) och älskar att uppleva natur runt hela världen på ett aktivt sätt, och då hon nu hänger i Stockholm rätt ofta – och områden åt Nacka till – så såg jag det lite som min plikt att servera henne något av det bästa Nacka har i gengren. Det står sig riktigt bra i konkurrensen, och det där med att upptäcka sitt närområde – det har alla rätt.  

Och förresten, det var veckans 6e pass, apropå inläggets rubrik. Undrar när det hände senast? Veckan har bjudit på tre styrkepass, två löppass som dagens i Hellas och en innebandyträning. Halleluja!

Det är något knas med min GoPro så bilden nedan har helt märklig färg men jag bjuder på den ändå – pga så himla fint sällskap.

Så, med det är jag verkligen redo att välkomna helgen. Ha en riktigt fin!