Något som jag älskar med att resa är att man ibland – faktiskt ganska ofta – möter människor som har en helt annan bakgrund än en själv. Som öppnar upp sådant man knappt visste fanns, som ruskar om ens inre. Ibland är det mer tydligt än andra gånger, och man inser i samma ögonblick som man träffas att man fått inblick i något helt annat. Ibland sker det mer i efterhand, att man kommer på sig själv att spela upp en konversation igen i sitt inre, långt efter att konversationen ägt rum. Hur vissa små eller större delar av ett samtal liksom etsat sig fast, och hur uttalanden bara kan…. ha påverkat massor fast man inte förstått det.

När jag och min kompis var i Kapstaden förra vintern, var det möten som de som utspelade sig i kåkstaden som gjorde skillnad där och då. Information och situationer som jag tänkt på många gånger, och som verkligen påverkade mig.  Men jag minns också ett annat samtal, som egentligen var kort och litet men som återbesökt mig många gånger.

En kväll på safarit satt vi bredvid ett äldre par, ni vet ett sådant där härligt som pratade massor och som fick en att känna att sådär vill jag också ha det en dag. Resa med min partner sedan väldigt många år, sitta bredvid några som är en generation yngre eller fler och prata om dagen och livet, bara lite sådär. De hade fyra barn vill jag minnas, och ett gäng barnbarn, och de pratade om hur man hade tid till dem och annat. I förbifarten, som världens naturligaste men ändå… så känslosamt, nämnde mannen också att “jag har fyra barn i den här familjen”. “I min första familj hade jag tre barn.” Den första familjen hade, mannen exkluderad, (sluta läsa om du är känslig) förolyckats i en flygolycka.
Jag visste inte hur många följdfrågor eller hur mycket omtanke det var rimligt att komma med i det läget, men åren var många och livet var nu. Det var så mäktigt.

Från Kapstaden skulle frun resa vidare till ett av barnen – flera bodde nu runt om i världen, för de hade alla sina föräldrars intresse i att se världen. Det fanns sorg över utspridda barnbarn men en lycka i att ha möjlighet att resa till dem. Nu, berättade hon, skulle hon vidare till Bhutan för ett barn med familj.

Bhutan.

Jag hade knappt hört om det innan. Vi pratade rätt länge om det, om mytomspunnet och vackert land, om visumregler och utmaningar. Sedan dess tänker jag på det här paret, på många olika sätt, varje gång jag hör om Bhutan. Och drömt om landet har jag gjort sedan den där sena kvällen på Sydafrikas landsbygd, mitt i safariområdet.

Så, det dök upp igen idag när jag såg några artiklar på Vagabond. Kolla här. Drömmen om Bhutan;

5 guldkorn i Bhutan

Guide till sagolandet Bhutan

På rundresa i Bhutan

Alltså, drömmen! Någon dag? Tack!

 

Write A Comment