Min semester var inte fullt den återhämtning som behövdes den här sommaren. Inte minst har det visat sig när jag är tillbaka i vardagen. Herregud alltså, jag kan inte ritkigt beskriva det men det är som att det ligger ett lätt lager av skörhet som mitt yttersta. Och några lager in. Inte varje lager, men fler skikt än ett. Ett där det känns instabilt och känsligt. Märkligt det där. De ger sig uttryck på många olika sätt, leveranserna och motivationen och glöden långt över 100%, när distansen till dem kommit.

Jag letar ställen och tillfällen där tankar och känslor tas bort. Eller kommer fram, där de ska. Men jag yogar inte, och mediterar inte. Jag tror att jag borde. Tänker kanske att timmar i skogen på cykel eller i löparskor är mitt sätt, fast jag vet inte. Det är ju inte så många timmar som landar där sammantaget om man tänker efter. Väldigt få faktiskt. Längtan efter soffan är lika stor, ska också erkännas. Så, jag hittar det inte riktigt.

åre löpning

Och så vill jag ju vara med barnen. Varje timme själv är en timme utan dem. Inte för att jag behöver vara med dem 24/7, det har både de och jag behov som går utöver, men fritidstimmarna är få. Våra timmar ihop vill jag att ska vara våra.

Hur gör man för att hitta sina ställen, de där man faktiskt får tystnad eller för den delen öppnar luckor till sina innersta tankar? Kan man leta fram dem på beställning? Eller är det i vissa situationer som utrymme ges? Hur gör ni?

Jag tycker att det är sorgligt om man behöver resa bort för att hitta in. Om man behöver checka ut helt för att få tid och utrymme. Man måste kunna hitta det i vardagen. Och, ursäkta nu alla som inte har barn men det är så sjukt stor skillnad, det går i princip inte när man lever familjeliv. Möjligheterna är få, både genom “krav” och egna val, och det kräver sin ansträning för att hitta dem, och en uppoffring från flera människor.

Just nu längtar jag lite bort för att hitta in. Jag längtar efter fjällen. Vill gå upp på en topp bland ljung som börjar färgas rostigt och andas vidder. Det längtar jag efter.
Det är på gång och jag har pratat med vänner för att få sällskap och lite win-win, men börjar inse att jag nog ska ta den egna tiden för att fullt uppnå syftet. Åre väntar på mig nu, och snart ska jag åka, tänker jag. Letar tid i kalendrar, tider på tåg och möjligheter. Vardagen tar jag sen, i steg två. Det finns en plan för den också.

åre

 

9 Comments

  1. Förstår känslan – ibland behöver man åka bort för att kunna höra sina egna tankar! Jag har under ett par veckors tid stigit upp 1 h timme en vanligt för att gå morgonpromenader. Ibland med sommarprat i lurarna, ibland utan för att bara… vara. Utmärkt koncept, men bygger på att jag också går och lägger mig en timme tidigare. Den ekvationen är inte så lätt att lösa. 🙁

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      De morgnarna låter magiska!
      Skulle så gärna göra så… men nej, jag får inte till det. Hoppas du kan hålla fast vid dem! Man måste hitta sina tillfällen, så är det bara. Kram!

  2. Förstår precis! Håller helt med om att man vill ju kunna hitta det där i vardagen (och jag brukar ju ha dig som förebild för det!) men det går inte alltid. Jag tycker det är svårt utan familj också och kan bara trösta dig med att även om man yogar och mediterar så har man inte alla svar, ibland känns det som att man bara får fler frågor 😉 jag längtar också alltid till fjällen, men nu i sommar när jag bejakat det med massa egentid på fjäll (vi snackar alltså typ 30h helt själv med bara hund som sällskap) så blev smällen bara ännu hårdare när vardagen var ett faktum. So much for the bejakande liksom. Så, jag tänker att det kanske inte är så konstigt och sorgligt ändå, att det är helt naturligt att längta bort? Det är nog väldigt svårt att komma ifrån. Världens längsta bloggkommentar 🙂

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Älskar lång bloggkommentar!

      Jo… jag är egentligen rätt duktig på det. Hittar mina tillfällen, väljer verkligen aktivt sådant som får mig att må bra, och kan balansera mellan att det är sociala situationer extrovert som jag är till att faktiskt bejaka umgänge med bara mig själv, i miljöer där vissa delar av mig förstärks. Det har väl bara inte varit riktigt rimligt eller normala små slots av egentid eller återhämtning som räckt ett tag.

      Världens senaste svar för övrigt men jag fick just mitt Åre och det var verkligen allt jag hoppats på! Så väl tankad energi!

  3. Känner så igen mig! I vardagen fyller man varje vaken minut med att göra, bara en resa iväg, en utmärkt egentid fungerar för att komma ner i varv. Sorgligt, men sant. Det blir så när man vill så mycket!

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Men verkligen, finns så mycket roligt och jag är en mästare på att fylla på – men inte att ta bort.
      Gäller att hitta sina andningshål. Men jag tror absolut att det kan vara allt från en timme träning till en stund vid sin älskade blogg eller… ja, vad som faktiskt.

  4. Jag har på kvällar och helger tagit bort så mycket jag kan som har med prestation att göra. Inget träningspass på bestämd tid att passa, går ut på promenad och springer när känslan styr det, ingen armband som mäter steg m.m., jogg utan att ta tid, loggat ut ur träningsgrupper och träningsappar, inte arrangör till klassresa etc etc.
    Så skönt!!! Svårt i början, detta är ju inte jag, men nu har jag hittat mig själv i det. Har så smått lagt till ett yogapass i veckan (trodde aldrig det var något för mig).

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Det låter SÅ himla klokt och välbehövligt. Jag skulle behöva mer av det. Smartklockan sitter ju på armen och mäter mig hela dagarna och jag utvärderar mig utifrån det (innan var det stegen i telefonen så ingen skugga över just klockan haha), och jag har alltid pratat om mig och sådana som jag som “kardborrekvinnor”. Allt fastnar på en, minsta lilla klasskasseinsamling. Men det har jag blivit bättre på.
      Men jag ska iaf försöka göra mer som du. Låter verkligen medvetet och vettigt.
      Tack för fin kommentar!

Write A Comment