Det är söndag och vi rullar norrut genom landet, från Dalarna mot Jämtland, och utanför bilfönstret smattrar regnet. I Dalarna började det redan igår eftermiddag, tog ett uppehåll under natten, och fortsatte igen imorse. Det känns som att hela världen – eller ja, den som är runt mig och som på något sätt utgör hela min värld när jag är just där – kunde andas igen. Som att luften klarnade och att alla drog en lättnadens suck. Varje grässtrå, djuren, jag. Sällan tidigare har regn känts så välkommen i juli. För, när såg jag regn senast? Det känns som evigheter sedan.

Jag hann med min morgonpromenad innan regnet (och åskan) kom tillbaka, och drack morgonkaffet – flera koppar förstås – på verandan. Kände värmen som ändå hänger kvar och såg ut över gården med regnet. Aldrig har jag nog tidigare njutit så av just den utsikten och sommarregnskänslan. De tunga molnen över berget mitt emot. 

Den här sommaren är sannerligen speciell. Att ha sommar med grader över 25, upp emot 35, i tre hela månader redan – maj till och med juli – är helt unikt. Ingen har upplevt något liknande och ja – det har varit helt ljuvligt. Det här är sommar-Sverige som man alltid drömt om att den ska vara. Dag efter dag, var man än befunnit sig i landet. Man hoppas ju alltid, liksom. Förra året var vi hemma hela sommaren och sa att “nu blir det tredje året gillt. I år måste det bli värme och fina dagar!“. Det blev det inte – värmen kom aldrig. Då heller.

Men i år.

Baden som aldrig tagit slut, skuggan som jagats, hettan som varit så påtaglig och dagarna som flutit i varandra, från vackra morgnar till fler kvällsbad än någonsin tidigare. Tack Sverige för sommaren jag drömt om så länge!

Men så baksidan då. De fruktansvärda bränderna. Så många som kämpat och kämpar så hårt. Jag tycker verkligen att Katta/Bucketlife inlägg om dagarna och insatserna i Särna är så fint. Läs det här, för relativt få ord som samtidigt säger allt – och som alltid hos Katta underbara bilder.

Jag hoppas verkligen att regnet hjälper till nu. Det är säkert inte tillräckligt, och högtrycket väntas stanna kvar, men att det kan ge en skjuts åt rätt håll. Mot bränder och för växtlighet.

Klimatet? Ja, det kan diskuteras igen och igen och igen. För många tror jag denna sommars extrema väder fungerat som ett uppvaknande, och det lägger ju onekligen en ångestkänsla över våra vackra och varma dagar. För egen del har det inte gått helt hand i hand ändå. Min klimatångest finns redan, och har redan ändrat mina tankegångar och dagliga beslut. Förändrat mitt beteende. Vädret sommaren 2018 fick mig inte att inse det ännu mer, utan snarare bara bekräfta det som jag antar att alla utom klimatförnekarna redan förstått.

Sommaren 2018. Det är tveklöst den finaste sommaren jag upplevt, och jag är så tacksam för alla fina stunder den bjudit på hittills. Det känns lite som att vi lämnar den bakom oss, när gränsen till Jämtland börjar närma sig och regnet fortsätter smattra mot rutan. Jag är ofta klar med sommaren när dagarna i Åre – liksom augusti – närmar sig. Kanske i år mer än någonsin.

Blodmåne över dalalador.

Write A Comment