Kanhända att man ska fira Sverige denna nationaldag då man till och med är mitt-i-veckan-ledig för den sakens skull, men för denna familjs del blev inte så mycket av med det. Vi fokuserade på en helt normal ledig dag ungefär, för nog känns en ledig onsdag som bonus. Soffköp till allrummet, iordningställande av Mejas sandlåda, hemmahäng, fotbollsträningar och annat. Och, en tur till Hellas för mountainbike.
Igår fick jag cykeltidningen Bicycling av en granne, och något jag läste lite extra var en artikel om 22 tips på extra bra ställen att cykla på i Sverige. Det var klart inspirerande, och givetvis var ställen som Isaberg, Högbo bruk, Åre och andra kändisar (som även jag testat och gillar) med. Men, allra mest stod det nästan om Hellas – det område som jag når genom en cykeltur på 5-10 minuter hemifrån.
De flesta har nog hört namnet – och Hellas lever upp till ryktet som ett av landets bästa områden för mountainbikecykling. Det man menar med ”Hellas” i vid mening är egentligen Nackareservatet…”
Det blev sparken därbak för att verkligen kämpa för att klämma in ett pass på cykeln idag. Det är förstås en liten grej med tanke på hur nära vi bor, men våra helger är logistiska utmaningar numera och ska jag cykla vill jag ha minst 1,5 timme på mig (för jag vet aldrig om jag kommer fel och hur det går), och inte en tid som är jätteviktig att passa. Det är rätt svårt, faktiskt. Sen ska jag vara hyfsat pigg mentalt, ha sovit bra, inte vara trött i kroppen och ha en bra hår-dag också. Hehe. Skämta bara, men lite så är det. Jag har en hög tröskel till mountainbiken – men, det handlar mest om ovana.
Så, senast jag var där (det vill säga i höstas!) så hamnade jag på en svår stig (Gröna spåret, som borde ha ett helt annat namn) och kunde knappt ta mig fram cyklandes. Dessutom ramlade jag flera gånger. Med andra ord har jag känt mig lite rädd, och idag ville jag hitta en lämpligare stig och hitta mer trygghet och med det glädje. Jag tog hjälp av appen Trailforks som jag fått tips om, där massor av stigar finns utmärkta och beskrivna och körde huvudsakligen ”våta vita” (som i denna torka inte var ett dugg våt, tack och lov).
Lederna jag cyklade idag anses vara blå (att jämföra med skidåkning med grön som superlätt, blå som lätt, röd som medelsvår och svart som svår), och det var de – men det innebär inte helt utan utmaningar både tekniskt och mentalt. Faktiskt för min del allra mest det sista.
Tänk att jag bor så nära (blå prick) alla dessa leder, i ett stort naturreservat med oerhört många grymma mountainbikeleder!Jag vet vad mental inställning kan göra, men i MTB kan jag inte leva som jag lär. På båda mina axlar och runt hela min hjälm sitter små röda figurer som berättar för mig hur dålig jag är, hur lätt jag kan komma i ofas och ramla, hur jag behöver sakta ner för att alls klara (där motsatsen skulle vara mer sanning) och hur läskigt det är. Vilka är dom ens? När har de kommit till mitt huvud (som vanligtvis är rätt befriad från sådana figurer) och varför? Hur blir jag av med dem?
Svaret på det sistnämnda är för min del två;
#1 Träning
Jag måste köra mer, helt enkelt. Vänja mig vid olika utmaningar och veta hur jag tacklar dem. Ha teknik, men framför allt erfarenhet för att kunna säga till mig själv att det här kan jag.
Mitt mål är att innan hösten kommit klara den led jag körde idag utan att stanna en enda gång av osäkerhet. Mata på över spänger, upp för små kullar av klipphällar, över stenar och rötter – utan att tveka. Upprepning ska ta mig dit.
Cyklade över nästan alla idag – för tre är ju ingen match, om man inte låter osäkerhetsdemoner ta över.#2 Pedaler… (aka pedalångest och SPD-vurpa)
Jag kör med SPD-pedaler, alltså som man klickar fast. Det rekommenderar precis alla som kan åka MTB, och ”det går inte att köra tekniskt utan det”. Jag förstår det. Sitter man inte fast är det lätt att glida av pedalerna när man studsar över stenar, och uppför behöver man kraften från hela pendelrörelsen. Men. För mig blir mycket av osäkerheten att sitta i just känslan av att sitta fast. Idag gjorde jag en SPD-vurpa och en mer regelrätt vurpa när hjulet stannade tvärt mellan en spång och en hög kant. Det förstnämnda skyller jag pedalerna, och det sistnämnda den högre farten jag inte hade på grund av att jag var rädd för… att jag sitter fast.
Jag tror, trots att jag fattar att SPD är ett ”måste” på sikt, att jag behöver backa. Jag behöver köra med vanliga skor (tänker mig vändbara pedaler?) tills jag faktiskt lärt mig enligt mitt mål under punkt #1. Sedan kan jag gå tillbaka igen, och säkert hitta mer rätt med riktiga klick-pedaler, SPD.
Vad tror ni om min plan? Tilläggas bör att jag stundtals hade kul idag. Puls och flow. Men vid ett tillfälle ilskgrät jag lite och svor också. Kärleken till stigarna, alltså. Snart är jag där. Bara inte riktigt än, varje meter varje dag.
Så, ni får följa med mig lite på den här resan. Från nybörjare där jag tänker ”hur fasen kan man vara helt avslappnad och bara njuta, när det ju måste vara såhär svårt för alla?” (och sedan tänker jag på min totala trygghet i skidåkning och inser orimligheten i mina tankar) till ett ställe med större trygghetszon och mer njutning.
För mer pepp från de som redan kommit dit, för länge sedan, så rekommenderar jag dessa tre personer (instagram-konton nedan). De ger mig stora doser inspiration!
Så, mountainbike – pepp eller rädsla eller något helt annat?