På ett nattåg norrut

Jag har hoppat på nattåget norrut, och får lite pirr i magen av att det står Narvik på tågdörren. Det känns… väldigt långt borta. En kort flygresa bort egentligen, men denna gång känns det långt inte bara för den distans som ska avverkas i ett relativt långsamt tåg. Tänk att jag kostat på mig detta, och dedikerat tiden. Det känns… stort.

Är SJ i tid? Well, det började inte så bra då jag och min kompis i taxin hemifrån tidigare ikväll fick ett sms om vagnfel och försening. Barnen var inte allt för nöjda över den stress som det bjöds på mellan hämtning och avfärd, och några ytterligare minuter hemma hade varit önskvärt så där och då svor vi lite. Sen, väl på centralen, så ångrade de sig snabbt (eller kanske lyckades laga vagnen) och informerade om att tåget visst skulle gå i utsatt tid. Hoppas ingen hann ändra planer och komma för sent på grund av denna gång faktiskt ”för mycket” information. Så ja. So far so good och i tid.

”Jag vill ju så gärna tycka om och kunna och vilja välja tåg”, sa jag i taxin till min kompis. Jag känner lite som Linda skrev om i sitt läsvärda inlägg om SJ häromdagen – att det ligger väldigt nära till hands att klaga på SJ och dess punktlighet. För nära. Närmare än de förtjänar. Det funkar inte prickfritt konstant, det menar jag verkligen inte. Men jag tycker att det är synd att det ofta är rykten och känslor som mer lägger avgörandet kring valet om tåg vs flyg, än faktiskt fakta.

Så. Nu åker vi tåg. Med 3,5 timmar bakom oss och 14,5 framför oss. Det känns bra! Jag kommer hinna både vila och jobba.

Får tillägga också att jag åker inte bara med min kompis utan också med outdoorbyrån Systrar i bergen. Det är ett koncept som lever upp till sitt namn. Vi hade inte gjort oss hemmastadda i vår sovkupé innan vi fick sällskap av fler deltagare på samma resa och snabbt en trevlig middag. Inkluderande!

Vila, förresten. Det ska bli skönt med några dagar ifrån hemmet. Det där med egentid hemma med alla barn och tillhörande logistik och… ärligt talat press… tar mer på mig än vad jag kanske tror vid första känsla. Har jag klarat dygnen – i det här fallet en vecka som jobbänka, en helg med fotbollscuper, och en långhelg själv igen (utspritt på ett par veckor) – med bra harmoni och kanske framför allt tålamod så har jag jobbat upp en backlog av att ha satt min egen återhämtning i sista rum. Jag är sliten, helt enkelt. Jag trodde inte det när egendagarna avslutats, för jag klarade dem ju så bra – men har märkt att det är så. Samtidigt vill jag egentligen inte hitta balansen i att köra 100% hemma följt av 0%, utan jag behöver snarare balansen i vardagen. 4 händer som lyfter, bär och jobbar, 4 ögon som ser och iakttar, 4 öron som kan lyssna och två hjärnor och munnar som kan bemöta. Det är rätt tufft annars. Henke är också grym på logistiken och att hålla reda på saker, och själv får jag overload av för mycket att hålla reda på. Det är redan så mycket annat brus i min hjärna.

Men, balansen i familjehänget tar vi nästa vecka. Nu ska jag köra 0% åtaganden några dagar och 100% mig själv, ett gäng tjejer och fjäll. Det blir fint.