Efter ett par dagars snöande i Åre – inte några enorma mängder men så att det landat ett par nya decimeter snö, och så pass mycket så att jag igår tog med Meja och Max till äventyrsbadet på Holiday club istället för att leta skogspuder i systemet som Henke och Stella – så såg jag min chans att nyttja en present jag haft innestående sedan förra årets födelsedag; att åka offpist på Åreskutans baksida med guide. Väderrapporterna sa att det idag skulle vara uppehåll och ingen blåst, och igår var det däremot stängt i högzon så offpistområdenas nysnö borde vara rätt orörd, tänkte jag.
Att åka offpist på baksidan av Åreskutan är ett riktigt klassiskt åk, och är högzon öppen (vilken den måste varit rekordmycket i år?) är det många som tar sig upp den ytterligare biten på runt 800 meter upp till Åreskutans topp genom att gå eller betala några tior för att tolka bakom skoter, och sedan åker ned på baksidan i någon av de många repor som finns där. För mig var detta faktiskt första ”riktiga” gången offpist, för tidigare har jag bara åkt lite mellan pister och så, och därför kändes det tryggt med en guide som kunde visa vilka områden som var för dagen både bäst och tryggast. Att ha lavinutrustning – spade, sond och transciever – är förstås ett måste, och det ingår i priset när man betalar för att göra Åres baksida med guide via Skistar (vilket kostar 560:-). Jag hade dock egna grejer idag då jag lånat Henkes prylar, och äntligen själv blivit med en riktig ryggsäck (pressutskick från Osprey, Osprey Kresta, så grymt förtjust i den!).
En grupp kan vara max 8 personer, och idag var vi bara 3 så det var mer som att ha en privat guide. Lyxigt! Jag gillade att vi slapp traska upp utan efter att vi tagit kabinen (som vi fick gå före i kön till) fick köra skotertolkning upp.
Det var rätt vindpinat på baksidan, så snön var rätt hård snarare än fluffigt mjuk. Början är riktigt brant, men den delen var absolut inga problem. Den stora behållningen låg dock då i naturupplevelsen. Det är häftigt att åka på ett ställe där man inte ser någon annan åkare, har långa vidder framför sig och det är totalt tyst.
När vi efter ett rätt långt åk kom ner mot skogen var snön desto mjukare, och vi gjorde nya repor. Detta var svårare än den tidigare lutningen för mig som inte åkt så mycket offpist i en massa lössnö, men riktigt riktigt roligt! ”Nu åker vi bara och njuter!” som guiden poängterade gång på gång. Jodå, jag gjorde mitt bästa. Ramlade gjorde jag en gång, då skidan stack ner i snön och försvann ett gäng decimeter ner. Efter lite letande lyckades vi gräva upp den. I övrigt gick det utan dramatik, och jag lyckades utan tveka göra som guiden från Skistar uppmanade till – njuta.
Vi kom fram i transportleden mot Björnen runt 1000 fallhöjdsmeter senare, och jag var grymt nöjd med min offpistpremiär även om jag till en nästa gång vill ha lite mer mjuk snö, och förstås inser att jag har en del att träna på vad gäller offpisttekniken. Men, i det här området på en nära utsida av bekvämlighetszonen befinner jag mig gärna fler gånger (och gärna med längre sjok mjuk snö i lagom lutning). Det var garanterat inte sista gången för varken offpist eller Åreskutans baksida! Randonnéutrustning på julklappsönskelistan nästa år, kanske?
