Italiensk handling, Civezza och peppen på lugnet

Att ha anlänt i Italien, och en liten by på landsbygden (men samtidigt så nära till cirka allt), känns så bekant och obekant på samma gång. Det är bra märkligt hur mycket det går att glömma en känsla på bara några år. Italien, alltså. Det är just som skimrande minnen och drömmar berättar, och inte en sekund mindre. Det var i det närmaste löjligt välarrangerat (utan att vara arrangerat alls) att det satt ett helt gäng äldre damer – närmare 90 tänker jag mig – med käppar och hucklen på just på första ställe vi fick syn på när vi kom in i byn vi ska bo i. I porten bredvid vår, vill säga, och med det med direkt blick över torget. Det är på den lilla piazzan det händer här i byn, även om hjärtat utgörs av kyrkan i andra änden av den.

Vi lämnade Arlanda imorse, och inledde med en riktigt bra frukost på Pontus in the air. ”Ska det vara så ska det”, tänkte vi (som så många gånger förr) och tog deras ”healthy”-meny med chiapudding och surdegstoast med avokado och pocherat ägg till ett mastigt pris om 240 kronor med färskpressad juice och kaffe, innan vi boardade planet till Nice.

Barnen skötte den tre timmar långa flighten galant, även om tiden gick fort inledningsvis, och pysselböcker var färdigklistrade innan första timmen gått, och vi landade i Nice vid lunchtid. Där tog det tid att få väskor, hämta bil och annat och jag skulle kunna berätta mycket mer om det, men nöjer mig med att säga att vi 3,5 (!) timmar senare satt i en hyrbil mot Italien och Civezza – den lilla byn på en höjd ovanför strandkanten som utgör en del av den italienska rivieran.

På vägen stannade vi på en mataffär för att handla upp inför kvällen åt både stora och små, och det blev en handling som kändes smått historisk. Vi plockade på oss allehanda godsaker, som pesto, oliver och ostar, med två inte helt enkla barn med (den ena speedad och den andra oerhört glassugen), men fick backning på cirka allt. Vid den tidpunkten hade vi nämligen träffat upp Lorenzo, som äger vårt hus, och han hade en del att lära oss. ”Den peston? Den är ju inte helt färsk. Kolla i den disken istället, de är lokala och nygjorda. Är det okej att den tillverkats i torsdags?”. Vi var väldigt tacksamma redan då, men än mer när vi efter att småtjejerna somnat dukade fram ostar, caprese, chark och annat. Allt av högre än höga klass – här har man kvalitet på riktigt.

Innan middagen, som alltså fick intas hemma så att barnen fick börja med en kväll ”hemma” i nya sängar, spanade vi runt i den charmiga byn, kollade in poolen vi tänkt hänga vid ett gäng timmar den här helgen, tog en aperol spritz på torget, snackade med italienska tanter (eller sa ”ciao ciao!” iallafall), fick veta att Civezza är en oerhört populär by (fast med få turister och i princip inga svenskar) och förstå att vi är nära cirka allt i ormådet; fina stränder, gulliga byar (även om man inte behöver lämna Civezza för det – snacka om gulligt!), Frankrike, Monaco och – ja. Här råder lugnet men man kan helt välja själv vad man ska göra dag för dag. Och välja aktivt kommer vi absolut göra! Peppen på vad man kan se och göra runt om är lika stor som den är på lugnet vi kan få just här. Jag är så tacksam!


Resan är till viss del samarbete med ViviCivezza. Åsikter, text och bilder är som vanligt mina egna.