Den här gången är våra barn inte så sugna att vara borta under julen. Förra året pratade vi en del om själva grejen med att resa bort under jul i samband med att jag och Annika släppte ett poddavsnitt om Att resa under julen, och då resonerade Stella kring att jul hemma ibland och borta ibland funkade bra. Att det går att få tillräckligt bra julstämning borta, och att det är värt det för att få åka på semester.
I år när resan under hela julhelgen är ett faktum låter det inte alls så. Fler än en gång har de poängterat att de faktiskt inte vill vara borta under julafton, och vi pratar en del om det och hur vi ska göra för att de ska känna att de får tillräckligt med jul ändå. Vi måste förstås respektera deras åsikter och kan inte säga mer än att ”vi förstår, men nu är det såhär – hur gör vi då bäst?”. Jag tror ändå, eller rättare sagt är helt övertygad om, att när vi väl är borta så kommer det inte vara något snack om saken – då kommer de att uppskatta det.
Bryderierna för dem ligger lite i jultomten, och det trodde jag väl ärligen att de skulle ha vuxit ifrån vid det här laget. Hur länge tror de på tomten egentligen? Det beror kanske på hur gärna de vill tro. I vår familj verkar barnen vilja, även om frågorna är mer av karaktären ”Trodde du på tomten när du var liten?” så visst tvivel finns kanske. Hade tillfället kommit på ett bra sätt hade jag gärna låtit verkligheten få vinna över fantasin, men men. Tids nog.
Här är Stella 3,5 och firar jul i Australien. Här i Hunter Valley en bit utanför Sydney på julshow / ljusshow i Hunter Valley gardens. Bilden längst upp i inlägget är från Manly beach någon dag före jul.
Stella upprepar tre saker om resan, i kategorin två dåliga och en bra. Dåliga är att det är regnperiod (det har hon snappat upp, men hur det yttrar sig vet vi ju inte ännu – det kan variera) och att det är över julafton. Bra är att hon ”verkligen tycker om att resa och vara i nya länder”. En kompis sa om det där sista att barn är duktiga att lyssna på vuxna och härma – och det är visserligen sant men det inte hela sanningen. Hon tycker verkligen så, även om vi förstås påverkat henne i det. Men, att tro att barn bara hänger på och inte själva tycker att något är spännande och lärorikt är att underskatta dem. Imorse satt jag som klistrad och tittade på familj Thunbergs urhärliga barn Milo och Jack i en film om deras jorden runt-resa (missa inte länken!). Ingen kan se den filmen och missa glittret och glädjen i barnens ögon. Deras känslor kring sina reseupplevelser såväl som vad de lär sig är totalt äkta! Jag kan inte vänta tills Stella och Max kommer hem så vi kan titta på filmen igen tillsammans!
Julen? Jag tror vi får till det ändå. Vi har en helg dedikerad till julfirande i början av december, visserligen utan tomte men med julklappar, far- och morföräldrar, julmat och känsla – och från oss blir det såklart lite klappar på självaste julafton i Ubud också.
Under just julafton är vi här – vackra Mathis retreat i Ubud ser verkligen fantastiskt ut och jag hoppas att det är så bra som jag tror!
Bilder från Mathis retreats hemsida. Detta är vårt lyxigaste boende under resan – just för att vi vill kosta på lite extra under jul och när vi är just i Ubud där det är troligt att vi delar upp oss lite för vissa aktiviteter och ska man vara själv med alla tre barnen är bra inramning skönt.
En annan härmning? Meja fick tag i en docka idag. Tidigare har hon mest slängt omkring med den på ett ganska obrytt sätt. Idag tog hon upp den, tittade mjukt på den och sa ”heeeeeeej!” (på sitt egna sätt, iiiiiiij – sååå gulligt), sedan kramade hon den ömt, höll den kind emot kind och tittade på mig med varma ögon. Så som vi gör med henne hela tiden, tänker jag.
Det finns mycket saker mina barn gärna får härma eller inspireras av från oss föräldrar. I allt från att upptäcka världen till att visa ömhet och kärlek. Kanske börjar det i härma, men jag är övertygad om att det visar sig när det slår över i eget och äkta.