Hur van resenär man än är – själv eller ihop med sina barn – så är det något speciellt att stå på en flygplats och vinka av desamma för att göra flygningen själva. Se stolta – och kanske lite nervösa – små barn knata omkring på flygplatsen med lapp runt halsen och senare gå ut genom gaten och mot flygplanet själva med en flygvärdinna.
Jag kan lova att jag blev stående i fönstret och tittade efter mina barn, länge.
Tjänsten som sådan är dock helt fantastisk. Man köper en biljett åt ”ensamresande barn” och betalar (för vissa flygbolag) några hundringar extra för själva assistenttjänsten. Som förälder (eller ansvarig vuxen – något man anger redan när biljetten köps) får man följa med in genom säkerhetskontroll och annat, hela vägen fram till gaten. Först när planet ska boardas lämnar man över barnet till någon flygvärds ansvar. Denna följer sedan med dem ombord innan någon annan fått gå in genom gaten, så de slussas in i planet separat och sitter på sina platser innan övriga passagerare kommer på flyget. Tydligen så är flygvärdinnorna sedan väldigt hjälpsamma ombord på planet, där barnen sitter längst fram så att personalen kan ha extra uppsikt över dem, och när de sedan landar är proceduren ungefär densamma med ansvarig mottagande vuxen ända inne vid gaten när planet landar.
För de flesta flygbolag gäller att ett barn får åka själv från 5 år, och upp till 11 obligatoriskt eller 18 frivilligt.
Stella åkte själv för första gången för två år sedan – när hon var nyss fyllda 6. Det krävs ganska stort mod för det, och jag var både imponerad och ultranervös…. Extra roligt var att hon då var så beslutsam innan. ”Ja, jag ska flyga själv till farmor och farfar men ni får absolut inte prata om det för då blir jag nervös”. Det var hennes sätt att uttrycka resfeber och nervositet – men övertygad var hon. Sedan sa hon när vi satt på ett flyg hem från Italien samma sommar, någon vecka innan hennes egna flygning; ”Nu kan ni få prata om det”. Hon var helt enkelt mottaglig då, och kände sig hemma i planet. Så då kunde vi prata om bälten, toaletter och ja – allt möjligt som hon vill ha extra koll på innan.
Idag var de mer självklara i hela grejen, för även om det var Max (5,5) första gång – och Stellas andra – så hade de ju varandra. Det är mycket trygghet i det!
Och jodå – till Halmstad, där de ska ha en härlig sommarlovsvecka med sina snälla farföräldrar, kom de hur fint som helst. Då Henke börjat jobba idag (och inleder med några dagar i London) så har jag och den här lilla bebisen några väldigt lugna dagar framför oss. Det känns riktigt skönt, och jag håller tummarna för mellanväder hellre än fin-väder!
