Att vara lite trött. Eller mycket. Enormt.

Alltså tröttheten idag, alltså! Jag kunde hålla undan den hyfsat under förmiddagen genom att sitta på min kompis uteplats och hinka kaffekopp på kaffekopp, men nu är det eftermiddag och jag kan inte längre lura mig själv att jag inte sov obefintligt inatt.

Det är dock värt det, för igår var vi ute och slarvade, jag och Meja. Helst hade jag slarvat utan henne och då betydligt mer men flaskoviljan som visat sig tidigare under veckan gav mig inget alternativ så hon fick helt enkelt hänga med in till stan igår och träffa upp min kompis och västkustbo Anna som förärade huvudstaden ett besök en natt. Efter att ha fått vaccin på dagen var hon i mitt tycke lite gnällig men eftersom hon vanligtvis är löjligt nöjd så var hon väl som bebisar är mest och satt med och spanade lite och i knä och så innan hon slog igen de mörkblå vid 21-snåret och sov de timmar vi hängde kvar och surrade. Vi käkade god mat – charkbricka följt av råbiff (premiär för mig faktiskt) – och pratade i rätt många timmar för att vara en onsdag. Så himla mysigt!

,Alltså – nej… Jag gjorde inte premiär med en hel sådan här. Vi delade. Utlåtande; Gott, men inget som kommer bli en standardbeställning för mig. 

Avslutningen av lediga dagen idag har jag spenderat med att djupdyka i arkivet och läst om de två storasyskonen och deras storlekar (mindre, Meja är störst!) och rutiner och sånt vid samma ålder som Meja är nu – 5,5 månader. Jag kan konstatera att de båda vid det här laget sovit sina första hela nätter – alltså 19-07 och mer därtill – och att Max sov i eget rum sedan länge och Stella just var på gång att flytta in i sitt. Alltså! Där är vi verkligen inte nu! Eftersom hon är nöjd och sover bra på natten – dock med en hel del mat och snuttande – så har jag inte riktigt brytt mig och tänkt att hon är en duktig sovbebis. Tydligen inte! Vi har alltså noll läggningsrutiner, och uppvaken är alldeles för många. Eller snarare så är våra ambitioner att söva om alldeles för låga och det mänskliga nappagerandet alldeles för högt. Det här ”bara hänga med”-barnet nummer tre får uppenbarligen hänga med så mycket så att vi föräldrar är ordentligt tvåa på bollen och inte alls de som bestämmer, och ärligt talat så har jag ju nu över ett halvår utan att ha sovit en hel natt och det börjar bli dags för det. Jag är inte helt sömnstörd, men skör liksom. När det blir en riktigt dålig natt, som inatt då – när jag lade mig alldeles för sent, och sedan vaknade vid 6 pga stökig morgon med släpvagnsbesiktning, skolutflykt mm – så känner jag hur stark den inneboende tröttheten verkligen är när den kommer fram. Håhåjaja.
Fast, det ska erkännas att jag inte är mogen att sluta med det där nära skedandet halva nätterna… Denna sista bebis liksom.

Meja och Stella. Lika, eller? 

Vad gör vi åt det här då? Jo, men jag tror vi ska ge mer mat och gröt. Jag får sluta glömma av det om dagarna, till exempel. Men först – dags för hämtning, hemåt-cykling, matlagning och fotbollsträning. Meja får hänga med, men vi anpassar förstås oss efter hennes rutiner och är noga med dem… Eller hur var det nu. HAHA!