Eller vad ska man kalla dem? De där som helt plötsligt känns som helt utan skinn. Ni vet, när några i ett samtal helt tar ner allt vad garden heter, med öppet sinne lyssnar noga och tar in vad andra säger. Delar med sig av sitt utan omsvep, tänker efter om det som sägs, bildar en uppfattning och pratar ännu mer öppet.
Jag kallar det magi. Nära och äkta. Sårbart och vackert.
Hur nära vänner och hur grymma samtal man än har så är det inte så ofta det händer att de infaller, de där helt avskalade samtalen. Något kommer emellan, för mycket tankar som inte är sorterade, trötthet och oförmåga att helt ta in, känslan av behov att skydda sig eller kanske avstånd i det som sägs. Ett skratt som ligger för nära till hands, en nervös känsla, eller kanske en en mening som för ofta fylls i av någon annan.
Igår var en kväll med det där avskalade och äkta råa. Vi var nästan lite tagna efteråt, vi fyra vänner som inte setts i just den konstellationen på ett ganska långt tag och som sågs över lite mat och cola light på en av kvarterskrogarna i området. Det kändes som att vi var tillbaka på kyrkis igen, caféet där vi spenderade många timmar när vi var föräldralediga med småsyskonen. Erfarenhetsrika som flerbarnsföräldrar men så sjukt sårbara och känsliga. Där skapades magi nästan varje dag. Och igår återupplevde jag den.
Tänk vad tacksam jag är för att jag har så många fina vänner, så många kloka kvinnor i mitt liv. Ni vet vilka ni är, tror och hoppas jag, varenda en av er. Så värdefulla. Tack.