Några tankar om solande

Den här månaden har jag konstant haft solskyddsfaktor 25-30 på mig. I kombination har jag mestadels legat i skuggan. Har jag suttit i solen har jag haft stora stråhatten på mig, för skarp sol direkt i ansiktet har jag ingen lust med.

Att jag kommer hem med en mindre solbränna är således förstås ingen större överraskning.

Det där med att sola rejält, pressa hårt, känns hyfsat… Ska jag säga omodernt? Jag tänker lite på solning som något alla väl numera vet att är både farligt och något som åldrar huden snabbare. Vem vill det, för den lilla uppsidan det ger i form av enbart kortsiktig fåfänga? Inte jag iallafall. Jag menar, utseendemässigt åldras jag alldeles för snabbt ändå om jag får säga det själv.

För några år sedan, några som för min del nog närmar sig 6-7 typ (haha, närmare 30 innan tankarna började komma?!) pratade man mer om att ”jag blir ofta först röd men sen brun” om sin skandinaviska hy. Numera tillåter jag aldrig mig själv att bli röd längre, blir jag det så är det av misstag. Jag är helt ointresserad av en bränna i ordets rätta betydelse.

Jag har nog trott att de här tankarna handlar om medvetenhet och att alla idag vet att solens strålar inte är så hälsosamma på blek vinterhy, lite som alla helt plötsligt fattade att det där med cigaretter inte är direkt ofarligt vilket väl generationen före oss knappt visste när de i sin ungdom bolmade friskt.
Fast sen ser jag runt om mig och även i mitt kompisgäng när vi reser och tänker att mycket fortfarande bedöms i fräsch, brun och snygg i samma andetag, och att många (långt ifrån alla förstås) gärna pressar rätt hårt för att komma dit.

Hur tänker – och ”solar” – du?

20140104-200526.jpg
Fast idag har jag gått ner från 30 till 20 iallafall. Brännbränn!

20140104-200620.jpg
Den här ryggtavlan förresten -ser ni strecken? Resultatet av första soldagen på Sri Lanka, och jag har döpt detta alster till ”fru med dåligt samvete”.