Julen, traditionerna och gemenskapen

Visst är det mysigt när det lider mot jul. Vi tänder ljus, smyckar och längtar efter gemenskapen. För visst är det väl det vi längtar efter? Kanske några lediga dagar, och att spendera dem med de vi tycker om?

För jag tror ju innerst inne att det inte är allt annat lull-lull vi längtar efter. Alla måsten på julbordet som ingen riktigt gillar, men som någon stackare sliter för att göra för att det alltid varit så, för att det är tradition. Att tomten är viktig för barnen är det förstås inget snack om, det är ju magi det där. Men alla julklappar, som de också älskar – visst är det väl många som ändå sitter med en liten besk smak i munnen när de ser den julklappshög man lyckats få ihop under granen? Några familjer, en handfull barn…. Och tillräckligt julklappar för att kunna glädja ett helt barnhem. Och då pratar jag inte ens om det värde julklapparna uppgår till och vad dessa pengar skulle räcka till. Våra barn öppnar några paket i högen, men tröttnar innan de ens öppnat alla. Som förälder vill man vara glad men mår lite illa inombords.

Jag menar dock inte att jag inte njuter av julen, av hemma-jular. Absolut inte. De är fantastiska. Men det är tack vare samvaron, för den goda maten man njuter av, för de glada (eller sura) barnen och för kanske riktigt roliga spel eller ännu hellre roliga diskussioner. De är inte fantastiska tack vare allt som går överstyr eller allt som är tradition. Traditioner kan ändras, jag tycker att det är viktigt att tänka och känna efter i vad man vill ha och varför. Att hitta en balans i det, och när man vet vad man vill ha lägger det på en nivå som de inblandade tycker att är rolig. Nej, du behöver inte göra en sista sväng till Ica Maxi kvällen innan julafton för att någon behöver en julklapp till. Behöver?! Julbordet blir gott med en sillsort mindre, om du inte gärna vill göra en för att du tycker att det är roligt. Andas. Slappna av.

Jag och Henke vars föräldrar bor långt ifrån varandra i Sverige har tidigt fått bestämma oss för hur vi ska fira jul och om vi tycker att det bör vara förknippat med dåligt samvete eller inte. Det är nog också det som gjort att jag blivit lite anti det där med traditioner. Att undvika starka sådana gör att man kan fokusera på här och nu – och göra varje år bra men på sitt sätt.
I praktiken firar vi vartannat år med min sida och varannat med Henkes. Fast, däremellan ungefär vartannat år på resa – vilket innebär var fjärde år med våra respektive familjer. Det känns förstås lite hårt, och att undvika samveteskänslorna är inte helt lätt – men vi försöker väga upp det lite före och efter (och så har de som tur är våra syskon som håller sig hemma mer). Inte heller har vi några andra krav åt andra hållet. Jag till och med tycker till 100% att mina föräldrar SKA fira hemma i Dalarna med min bror och inte komma till Stockholm. Ärligt och innerligt.

Jag vet inte vad det får för effekt på våra barn – kanske kommer de bli traditions-junkies när de blir tillräckligt gamla för att bestämma själva. Men däremot hoppas jag inte det. Jag hoppas att de kommer gå mot varje jul med ett öppet sinne och prata om vad vi ska hitta på den här julen, med en grundläggande insikt i att julen blir bra oavsett form – bara vi är tillsammans.
För att gemenskapen är den viktiga. Den är huvudsakligen den vi älskar julen för.

2006 var vi på långresa, och på julafton var vi i lilla Battambang i Kambojda och åkte ut med en guide på landsbygden och träffade barn som fick årets julklappar. Lite leksaker och skrivböcker, dvs.