Hemma

Ja, nu är vi hemma. Home sweet home, så sant så sant.

Runt 17 landade vi hemma, efter en grymt lång resa. Som ändå gick bra. Vi höll barnen vakna till avgång vid 01, efter en timmes sömn för dem båda vid 10-snåret. Så de somnade som stockar vid avgång och sov i typ 9 timmar. Ungefär lika länge sov jag, även om sömnen ju inte direkt är av kvalitetstyp i ett flyg. Men ändå. Så de vaknade väl egentligen lite väl tidigt, men de sista 3,5 timmarna gick toppenbra och Max sov ytterligare en sväng.
Sen blev mellanlandningen i London lååång. 4 timmar var ju på förhand på tok för länge, och med försening blev det närmare 6. Nya terminal 5 på Heathrow har många fel. Ingen lekplats till att börja med, den enda terminalen vi besökt hittills som saknar det. Inget vidare! Att det saknas en hamburgerjätte är ett annat. Hallå, McDonalds och Burger King? Inte för att vi saknar, men det är ju så smidigt att ta med ett litet mål till en 3,5-åring… Oh well. Vi klarade det, som allt. För nog klarar vi allt, så känns det.
Sen flög vi smidigt in till Stockholm och Stella fascinerades av snötäckt landskap, även om hon var förberedd på det. Airport Cab tog oss hem med två bilstolar (enda bolaget som har det, superbra även om det kostar som det smakar).

Hem.

Mörker, kyla. Men ändå så jäkla varmt och mysigt. Fy sjutton vad bra det kändes att komma hem. Sorgen vi kände på vägen hemåt försvann på en gång. Underbara lägenhet, ljuvliga vardag, bästa livet.

Mysigt var att barnens farföräldrar, faster och kusin kom och mötte på Arlanda. Så uppskattat av oss alla! Så även om Stella somnade i bilen hem så vaknade hon hemma och blev snabbt speedad igen. Väldigt. 🙂 Speedad är också en underdrift för Max, som lekt järnet här ikväll.
De lekte enormt mycket med sina leksaker medan vi plockade ur Stellas rum, herregud vad grejer – det här kommer ta tid! Men innan läggning var båda barnens rum hyfsat återställda och de somnade som små ljus i sina sängar, Max vid 19 och Stella en halvtimme senare. När de vaknar imorgon återstår att se, men jag är ändå imponerad att Max somnade i sin säng utan problem – han som somnat i en vagn i över 90 kvällar i rad (!). Och även Stella, som vant sig vid att oftast sova mellan oss.

Hemma. Så skönt. Och så galet nöjda över vårt fantastiska äventyr, med så oräkneliga upplevelser, och som svetsat oss än mer som familj. Värt allt i världen.