Imorgon är det dags. Vår föräldraledighet med Stella är över, och det är dags att ta klivet in i dagisvardagen. Inför detta känner jag både lycka, förväntan och skräck. Hur ska det gå, hur ska hon ta det? Men framför allt så tror jag att hon är totalt redo för det. Lika färdiga som jag och Stella var med varandra när jag började jobba, lika klara är även Stella och hennes pappa med varandra på 100%-ig basis. Stella behöver stimulansen, H behöver sitt jobb. Så därav är det mest förväntan, det är verkligen dags nu. Det verkliga livet med barn, efter smekmånaden. 1½ år hemma är lång tid, känns det ändå som.
Lite förberedd är Stella. Hon har hämtat M (vars avdelning Stella ska ansluta till) många gånger, och lekt loss med barnen. Och givetvis har vi läst ”Emma börjar dagis” här hemma ett hundratal gånger. Vi får väl se om det hjälper. 🙂 Vidare har vi pratat mycket dagis, och här hemma sitter nu Stella i sin Tripp Trapp-stol utan båge och äter själv med sked och gaffel. Det ska bli så kul att se hur hon utvecklas nu när hon har andra barn att se på och ta efter.
Stellas dagis tillämpar 3-dagarsinskolning. Det innebär att en förälder är med Stella hela dagen på dagis (9-15) i tre dagar och gör allt med barnet där – äter, byter dess blöja osv. Har det gått bra och barnet verkar redo så är det sedan färdigt med inskolning, och barnet kan gå en hel dag på dagis själv. Annars drar man ut på det lite mer.
De som förespråkar tredagarsinskolning resonerar att barnet då vänjer sig vid att vara på dagis istället för att fokusera på avskedet. Det låter lite logiskt, men jag har egentligen varken erfarenhet eller åsikter generellt, så hur det är låter jag vara osagt. Vi lär bli varse.
H kör inskolningen imorgon och på onsdag, och jag ska vara med på tisdag. Vi hoppas båda kunna jobba torsdag och fredag, även om H får göra lite lagom långa dagar så att starten inte blir för mastig.
När vi är helt på banan kommer Stella gå ca 8.30-16.30. Långa dagar, men vi jobbar ju heltid. Det är så det är. Vi får pussla med våra flextider och prioritera och fixa så gott det går. Utan att slå knut på oss själva. Och med ett försök att inte gå omkring med dåligt samvete varken på jobb eller hemma. Det här är livet, livet med heltidsjobb och barn. Vi ska göra det bästa utav det. Prioritera, men inte slå knut på oss själva. Jag är fast övertygad om att det går.
Dags för det ordentliga livspusslet, in i karusellen. Vi håller i oss, och hoppas att det kommer gå mer upp än ned. Är dock beredda på båda. Fortsättning följer… 🙂