Förälskelse och idoldyrkan

Vi snackar Stella och Arvid. Arvid är så SNÄLL mot Stella, han klagar inte när hon blir lite väl exalterad och nyps, han agerar fredsmäklare mellan henne och Nils (till exempel när Stella har något som Nils tar och som Stella försöker ta tillbaka – då går Arvid in och säger åt Nils på skarpen, tar tillbaks grejen och ger den till Stella) och han tar så väl hand om henne. Lyfter upp henne och bär henne över små skrevor i asfalten (vilket inte behövs egentligen men ändå), härmar henne så hon tjuter av skratt, och är allmänt fantastisk. Inte konstigt att han blivit hennes idol, och att hon ser totalt förälskad ut.

På restaurangen på kvällen går hon fram till hans stol och kämpar frenestiskt för att komma upp. Inte för att sitta bredvid, utan för att klättra vidare på hans ben (utan ett ”aj” från Arvid), och sen gnessar hon ned sig så hon sitter i knä på honom. ”Så”, säger hon (”tå” låter det – ett ord vi hör rätt ofta från denna bestämda tjej som fixar som hon vill ha det), nöjd med sitt resultat och knäläge.

Får hon syn på honom ropar hon ”HEEEEJ” och springer fram och kramas.

Eller när de leker i sanden och hon brottar ned honom (han skulle ju aldrig ge tillbaks eller visa sin styrka mot henne, liksom), för att hamna i överläge. Sen pussas hon, massa massa.

Det är så häftigt, de söta små. Jag slutar aldrig fascineras av deras samspel och egna påhitt och egna personligheter.