Det är mycket nu. Mycket avslutningar, mycket jobb, mycket funderingar och mycket av ungefär allt. Det är svårt att räcka till den här årstiden, och att Henke är i en period av en del resor igen (om än för första gången på rätt länge) gör det inte lättare. Jag förtjänar en eloge just nu, och ändå är de positiva förstärkningarna inte direkt tätt duggande. Energin letar jag efter på olika ställen och jag är tacksam över Sverige som bjuder så oerhört fina dagar. Livet är lätt att njuta då, och det är jag tacksam för. Vi har fina dagar hemma, och varje kväll känns så värd. Mycket barn runt om mig konstant är härligt, och jag vill inte ha det på något annat sätt utan är så glad att de denna period vill hänga hos oss lite extra. Men, det är klart att det ger energi på kort sikt men kan ta en del samtidigt – efteråt liksom.

Hur som.

Av alla avslutningar som duggar tätt denna period, så är toppen av topparna förstås skolavslutningen – och idag var det äntligen dags för barnen att ta avsked av klass 3 och 1. Nästa år blir det mellanstadiet för Stella, och Max är inte yngst på lågstadiet längre. Peppen är lika stor för det som ett långt sommarlov som för Stella visserligen inleds med fritids en dryg vecka men för Max med fotbollsskola med direkt start imorgon.

Avslutningen var i år på morgonen, vilket jag tycker är betydligt bättre än tidig eftermiddag. Så imorse, i gassande sol och barn uppklädda i sitt somrigaste finaste, intog vi lilla skolgården och fick lyssna på skönsång. Max årskurs med två ettor var först ut, och sjöng den vackraste version av Goliat jag någonsin hört.

Vi sa: vi ska ta över
Vi ska ta över världen
Vi ska bli stora
Vi ska bli mäktiga, ha ha
Och vi ska göra jorden hel
Ja vi ska göra vattnet rent
Och vi ska aldrig skada
Varandra mer
Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig för jag vet att
Du är modigast, du kan

Jag har inte hämtat mig än. Den gråtfesten, alltså. Det var klart tur att solen lös så kraftigt så att solglasögonen fick sitta på. Barnens ålder i kombination med låten… och det där med att man har ett barn som står där framme, och avslutar första klass. Det är en känsla som inte låter sig beskrivas, och folk kan nog tycka att flödena svämmar över lite väl mycket av skolavslutningsbarn, men tycker man det så… har man glömt hur det kändes? Det är så starka barndomsminnen, och att se ens barns sådana skapas är ännu större. Oändligt mycket större.

Stellas klass sjöng en annan favorit; Sverige. Barnen, alltså.

Mejas förskola hade avslutning igår, men hennes vardag fortsätter liksom vår rätt länge. Semester väntas först en bit in i juli, men det är okej. Förutom allt som ska hinnas med den här perioden så är den tillräckligt härlig för att jag ska vilja dra ut på den.

2 Comments

  1. Så himla mysigt! Och det där med skolavslutningar kan man aldrig få för mycket av – inte ens jag som bevistat ett rätt stort antal eftersom jag har den yrkesroll jag har, men det är alltid något visst med denna tillställning! (Och många tårar har det blivit genom åren…)

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Men eller hur, det är så mäktigt på något vis. Och så den där tanken på att de blivit ett år äldre och allt de lärt sig och alla sekunder som passerat och… åh. <3

Write A Comment