Ingen har väl missat körsbärsblomsbonanzan från Kungsträdgården i sociala medier? Well. Man kan ju inte helt klandra alla (inklusive mig själv, hehe) som förevigar den intensiva blomningen i ljuvligt rosa, men ändå – är det inte lite överskattat? För den som varit där och sett blomningen så råder väl inga tvivel om att haussen är större än antalet blommor på träden. Det är så mycket folk, och kamerorna smattrar. Att få en bild på sig själv i det rosa fluffet – för det är väl det som är målet för 90% av besökarna? – är en utopi, eller iallafall något som kräver en del kämpande. Jag kan inte minnas att det var så i Kungsträdgården för några år sedan, innan instagram? Är det så att det hela ökat enormt i intresse sedan sociala medier gjort det mer åtråvärt såväl som enklare att tajma in genom alla rapporter? Vad tror ni?
Men, det är ju inte så att jag inte gillar körsbärsblom. Däremot finns det (i Stockholm) på fler ställen än just Kungsan. I Hammarby sjöstad till exempel, där det finns en enormt maffig allé vid Luma. Eller ännu hellre Liljeholmskajen, där träden inte är flest till antal men inramningen är nog den allra vackraste.
Jag har ju varit borta i några dagar, de dagar då världen exploderade i färg, så idag var första dagen jag verkligen kunde njuta av vägen till jobbet. Då min elcykel fortfarande är trasig (men kan hämtas imorgon – HALLELUJA) så tog jag idag min mountainbike och lät den göra premiär för säsongen. Det var så härligt! Fin träning, och så vacker inramning med körsbärsblommor och vitsippshav.
Jag hoppas att Kristi himmelfärds i Hestra bjuder på mer rolig cykling vid Isaberg. Däremot är faktiskt elcykling roligare till transporten hemma. Det är verkligen två olika saker – träningscykling och transportcykling, känns det som, och för mig är det rätt vettigt att skilja dem.