Ja, att prata om vädret är rätt uttjatat, men på riktigt – kan man undvika att göra det när dagarna är såhär? När all årets rekordmängder av snö ligger som ett tjockt täcke och nätternas grader är tillräckligt kalla för att göra den perfekt hård i princip hela dagen, när solen lyser och värmer på aprilvis så att man har få lager kläder på och känner låren värmas upp när den strålar på dem, när himlen är klarblå och gör de snöklädda bergens konturer skarpa hur långt bort de än befinner sig, när lunch såväl som mellis kan intas ute –  och världen bara är så förbannat vacker och njutbar? Nej, det går knappt.
Våra första tre Åre-dagar har varit ljuvliga, och det är lätt att tänka att skidor njuts som bäst när det är just sol och max ett par grader under minusstrecket. Så lätt och så härligt!

Mitt sämsta med väder och vackerhet som denna är att jag hur mycket jag än njuter i stunden lätt får ångest över det jag samtidigt väljer bort. Jag, som brukar prata om vikten av aktiva prioriteringar och här-et och nu-et, får svårt att praktisera det.
Känner du igen dig i det, eller är det bara jag?

Photo av mesta sällskapet Stella. Älskar förresten både mitt nya skidställ (Peak) och nya skidryggsäcken från Osprey (pressutskick).

När jag kommer ner i en ljuvlig pist med en alldeles lagom carvinglutning i Ullådalen och barnen åker före bland ett gäng kompisar och tjoar så tittar jag ändå ut över fjällen bortanför och tänker att det är en alldeles magiskt vacker dag för längdskidåkning just där. Där inga köer finns och det är total tystnad.
När jag fått en alldeles genomhärlig förmiddag med åkning nästan i min egen takt – för att jag haft med ett stort barn eller två i backen – och sedan vid lunch byter av Henke och hänger med (en fortsatt krasslig men lite piggare) Meja i solen någonstans så kan jag ändå inte riktigt gilla läget i att ha åkt klart för dagen. Om jag däremot drar ut på dagen till stängning vid 16.30 och får åka helt själv, så saknar jag att inte ha någon familjemedlem med mig. Eller att sitta i en utgrävd snöhög någonstans med dem och inte fokusera ett dugg på att jaga sköna svängar.

Men nog är det njutning allt. Och, även om jag kan tänka en del på alternativen till alpint och att vi alltid väljer det, så är valet enkelt. Det här är helt enkelt det härligaste jag vet. Jag får inte nog, och dagarna här i Åre har varit rekordmånga i år, och ändå känns det inte som att de riktigt räcker till.

Så, nu tänker jag njuta skiten av årets sista familjevecka i Åre (som de kommande dagarna verkar betyda mer snö än sol).

Write A Comment