Kärlek är att unna den andra…

Det är en tanke jag tänkt väldigt många gånger de senaste månaderna. Eller, rättare sagt så är det en inställning jag praktiserat sedan dag 1 i mitt nuvarande förhållande, men som jag tänkt lite extra på nu på slutet. De dagar då vi i Åre inte kunde åka skidor ihop hela familjen och vi båda förstås hellre ville åka ”ordentligt” i systemet med våra stora barn istället för att kämpa med en 2-åring någon helt annanstans var det just tankarna om att unna den andra som styrde dagarnas upplägg. Åk du med dem, för jag vet att du så gärna vill åka lite mer än du kunnat de senaste dagarna – jag unnar dig det! Åk du en halv dag själv med ett stort tjejgäng i backen. Passa du på att åka baksidan av skutan offpist med gänget som kan repan och kan ta dig med på det, och idag när förutsättningarna är så bra. Såklart du ska!

Och passa på att njuta, och gör det utan dåligt samvete! 

Gör man inte det är både tiden man spenderat och unnandet rätt bortkastat.

Livet i en relation blir väldigt mycket enklare om man unnar den andra. Inte minst om man har små barn, för de gör ju utan tvekan livet mer utmanande på många sätt. Man styr inte längre över sin egen tid, och det man gör själv handlar inte om bara ens egen tid utan all tid man lägger på sig själv går ut över någon annan. Det är en rätt bisarr tanke när man tänker på det – att mina beslut kring mig själv och min egen tid aldrig rör bara mig själv. Aldrig.

Men hur mäter man sedan då? I uskados enligt Solsidans belöningssystem, i antal timmar hemifrån, i den totalt uppnådda nöjdheten hos de inblandade?

Nej… jag tror inte att något exakt rättvisesystem ska finnas alls, utan att det ska räcka att vilja unna den andra och göra det av äkta medkänsla. Jag tror att det är en av de tydligaste sätten att visa kärlek, helt enkelt. Förutom det uppenbara att ännu oftare välja att vara med den andra – för att man vill.

Däremot handlar ju aktiviteter som går ut över andra – ens egentid i en relation med barn vill säga – om att det blir hyfsat jämt, och på en rimlig nivå. Och var den ligger skiljer sig från par till par, och är olika i familjer – kanske för att man har väldigt olika förutsättningar.

Jag tänker lite extra på detta nu när vi om några dagar (!) firar 10 år som gifta, jag och Henke, och hur vi redan från början för 17 (! igen) år sedan inledde vårt förhållande med att göra olika saker. Vi hade bara varit ett par i några månader när jag satte mig på ett flyg till Australien för en termin som utbytesstudent i Melbourne. Jag pratar lite mer om det i poddavsnittet Att resa för erfarenheten som vi just släppt (i samarbete med EF Education) – in och lyssna på det! Inte bara för att höra om att jag åkte och pluggade utomlands trots att vi just träffats, utan för att lyssna på lite snack om det där med vad resor kan ge långt bortom upplevelserna just där och då.
Jag har förresten skrivit mer om hur mina utlandsstudier  påverkade mig – här. 

Att resa för erfarenheten:

Avsnitt i samarbete med EF Education.

En annan anledning att jag tänker på det just nu är för att jag var i Åre med två kompisar förra helgen. Det var bara i början av december, två månader sedan, jag hade en annan egenhelg (i samma syfte, ovanligt nog). Min nästa egenhelg blir i början av maj. En helg varannan / var tredje månad, det är ovanligt mycket för mig… Är det rimligt?

Och just det, den här helgen är Henke i Schweiz och åker skidor. Sedan kommer han hem och vänder i dörren för lite jobb borta, men jobb är något annat förstås (även om det påverkar mig på exakt samma sätt).

Men, som jag unnar honom detta.

…trots att min helg inte varit enbart en walk in the park. Det kan jag inte säga att den har. (hashtag tålamod, hashtag kämpa)

Hur tänker du kring att göra saker på egen hand, hela helger eller så? Vad är rimligt? Vill du ha mer eller mindre av varan? Vad gör du åt det? Hur tänker du kring din partners behov och vilja att göra saker själv?

  1. Så bra inlägg. ”Unna” är nyckeln i mångt och mycket, millimeterrättvisa kommer aldrig att fungera i längden – inte heller himlande med ögonen och subtila gliringar om tid borta från hemmet…

    1. Exakt så, båda delarna är riktiga harmoni-killers.
      Sen behöver det ju inte vara så stort bara som att någon ska få åka iväg i flera dagar på något helt annat. Kan appliceras på så enkla saker som sovmorgon eller ett bad i tystnad.

  2. Jag tror det är ett väldigt sunt förhållningssätt som de flesta förhållanden nog skulle må bra av. Och att man är överens om detta och pushar varandra i det. För som du säger, det bör ju finnas någon balans – och då är det ju upp till båda att både dra lasset hemma och unna den andra. 🙂

    För mig som alltid varit en ganska stark individ och gjort det jag velat, så har det definitivt krävts sina misstag (och lärdomar) att gå från singel till att vara i ett förhållande. Plötsligt är man två om besluten. På gott och ont 😉

    1. Ja, det går ju att säga en sak och göra en annan också – alltså säga att det är ok men sen agera annorlunda. Viktigt som du säger att pusha varandra – och att stå för att det funkar och är ok.

      Att leva i en relation är att gå ifrån Jag-tänk till Vi ibland. Inte alltid – men it takes two, osv.

  3. Hmm, intressant. Vi reser så himla sällan (vare sig ihop eller själva) så just den kopplingen blir svår. Men jag håller helt med om att unna den andra. Kanske är vi båda ännu mer bjussiga när tillfällen väl bjuds. Jag har då aldrig hört annat än ”självklart, älskling” när jag har kollat av om jag kan åka på ett träningsevent eller tjejhelg eller jobb borta för den delen. Och jag har aldrig sagt annat än ”självklart” de få gånger min man har möjlighet att dra iväg. Men i det stora hela har vi båda konstaterat att det inte är semester att vara ensam med kidsen så vi väljer tex att ta semester båda samtidigt för att VI ska kunna hitta lite vilo-tid också. Inte bara rodda barn liksom. Det var iofs inte det du frågade om men för oss är det att unna också.

    1. Ja men verkligen – att unna handlar ju om så mycket mer än till så stora grejer som resor. Det är att unna varandra bara att ge minsta lilla sovmorgon. Eller att få gå på toaletten ifred. 😉

      Nej, att vara själv med barnen är ju tufft – när de är små för att ”allt” kräver mycket av en, när de är större för att det är mycket logistik och svårare med gränsdragning – många beslut blir större känner jag. Så det är aldrig lätt.. och hur än det är så är ju semestrar eller bara lediga dagar ihop det bästa som finns.

      Tack för din fina kommentar!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *