Romme alpin-lördag och slappa föräldradagar

Vi åkte upp till mina föräldrar i Borlänge i fredags efter jobbet, och känslan när vi sjönk ner i närmaste stol där med ett glas bubbel i handen var cirka obeskrivlig. Så skönt! Hur gammal ska man egentligen bli innan det slutar kännas både obeskrivligt lyxigt och skönt att komma till sina föräldrar och få ta ett steg tillbaka på alla sätt och vis? Någon gång når man en break-even förstås, men den är ännu långt borta för mig och jag är så oerhört glad för det. Det finns få ställen jag slappnar av mer och bättre på än hos mina föräldrar. I fredags när vi kommit fram och fått det där glaset i handen och slagit oss ner, så var det den skönaste känsla jag känt på väldigt länge. Varför var det så himla länge sedan sist? Rekordlänge, när jag tänker efter.

Svaret på det sistnämnda är flera. Dels så är mina föräldrar pensionärer nu och vi har ofta behov av hjälp hemma i Nacka och de är hur snälla som helst och kommer rätt ofta så ses gör vi ändå, dels har vi annat som ”stulit” helger för oss. Att vi var i Åre både någon helg i höstas och tidigt i december, och över hela jul och nyår, är förstås en stark anledning. Annars är det i Borlänge och Romme som årspremiären på skidor alltid infinner sig, men inte i år, uppenbarligen.

Denna helg var det skidor som stod på schemat och på förhand drog allra mest – även om möjligheten till slappande tog överhand i känslan ibland väl på plats (och tid med mormor och morfar utan tvekan låg i topp för våra barn) – och vi hade klockan på ringning för att stå i första lift upp vid 9 på lördagsmorgonen. Det är så lyxigt att ha möjligheten att bo hos och umgås med mina föräldrar (och ha barnvakt åt den minsta) och kunna åka så bra skidor som man gör i Romme. Det är verkligen ”skidåkning som i fjällen på näravstånd” som de själva säger.

Det var inte mindre lyckat att vädret var fullständigt magiskt. Vi hade mellan två och fyra minusgrader, och såg inte ett moln på hela dagen. Solen sken på oss och värmde på ett sätt som gav starkt hopp om vår. Hela dagen påminde mer om en sen marsdag snarare än en i slutet av januari.

Det gällde även träden, förvisso. Även i Dalarna har några dagar i veckan bjudit på plusgrader och fått dem att tappa det vackert vita täcke som de haft över sig sedan långt innan jul. Det är verkligen ett rekordår i snöväg på många ställen! I backarna var det dock över metern, så det var mer terrängen som vittnade om plusgraderna som varit – och rejält hårda backar efter att minusgraderna kommit åter, förstås.

Skidåkningsmässigt så låg kvaliteten i att åka ihop hela familjen (minus Meja, plus kusin Nils), och själv åkte jag på mina gamla skidor då jag lämnat mina nya i Åre. Det var en miss, faktiskt. Nu fattar jag ännu mer varför jag så högt älskar mina Völkl Kenja som jag vanligtvis åker på. Det var milsvid skillnad, och jag saknade mina riktiga skidor i varenda sväng. Jag trodde faktiskt inte att vilka skidor jag har på mig spelade så stor roll för mig – som inte är en särskilt skolad åkare utan jobbar med tekniken konstant – men tydligen. Så jag ser fram emot att återförenas med dem på fredag morgon i Åre!

Idag vaknade vi till en betydligt disigare dag, och lät den där slappa känslan jag talade om ta över. Riktigt lång sovmorgon, lugn frukost, hockeymatch för kusinen och lite annat lugnt häng fick bli söndagens sköna schema innan vi tog oss hem till ett grått och blött Nacka igen – fast övertygade om att vintern behöver bjuda på minst en skidhelg till i Romme. Tur att det fortfarande är början av skidsäsongen!