Skidåkningen, manchesterbilarnas frånvaro och mellandagarnas Åre-åkning

Jag ska inte säga att min blogglust är begränsad, för egentligen tänker jag mycket på saker jag vill dela med mig av. Allt från reflektioner om året som gått (och då menar jag inte bara att rabbla upp mina resor så som det kanske förväntas av en reseblogg, utan mer om livet i allmänhet) till roliga saker som barnen säger – som att de tycker att powpow är roligare än när det just åkt manchesterbilar (dvs ett spontant förklarande av pistmaskin) i dem.

Jag hinner bara inte med, bland dagar av skidåkning, lunchraster, sömn (så mycket sömn, säkert 8 timmar per natt!) och umgänge. Och Åre-njutande. För alltså – som vi njuter. Hela situationen är precis så mysig som det förmodligen verkar som där jag uppdaterar (huvudsakligen instagram stories, ni följer mig här: livetfrandenljusasidan.se. Det där mellan de mysiga tillfällen, de då barn gnabbas eller man bär en massa skidor och saker uppför jobbiga backar, lagar mat och plockar eller ja ni vet – sådant som också är livet, för det är förstås inte bara friktionsfritt hela tiden – de försvinner ändå lika snabbt i medvetandet som situationerna uppstår. Det är en skön känsla.

Att farföräldrarna är på plats sedan ett par dagar är också lite extra härligt, då det ger oss en möjlighet att fokusera mer på Stella och Max och slipper låta Meja ”hänga på” hela tiden. Hon hänger visserligen på utan större protester, men de senaste dagarnas många minusgrader, fortsatta snöande och intensiva blåst – sådär så de tio minusen upplevts som minst det dubbla – är kanske inte direkt toppen för henne. Knappt för oss heller, visserligen, och de lite högre liftarna har varit avstängda lite till och från.

Idag var vi dock mest tacksamma för det intensiva snöandet, för backarna var galet härliga med all sin kalla, lätta nysnö. Stora vallar brukar vara jobbiga att åka i, men vi tyckte alla att det var mest bara enormt härligt, och hade så kul i snön allihop. Jag väntar fortfarande på att lära känna – och förhoppningsvis förälska mig i – offpist ”på riktigt”, men börjar känna att potentialen ändå finns. När det gäller skidåkning har jag fortfarande så mycket kvar att lära, men jag känner mig så positiv inför det just nu. Det är så kul!

Bilderna? Kanske visar mindre på det tuffare väder vi haft pga förfryser både fingrar och telefon om jag försöker fota i det, och när det lättar är det ju så galet fint.