Det känns som igår, som jag gick där i mörka hösten och väntade och väntade. Någon dag över tiden kändes, förstås, som evigheter. Men det är två år sedan det drog igång. Vattenavgången hemma i soffan och så några timmar senare en ny stjärna i familjen. Hon tog oss alla med storm – och vårt liv har inte varit sig likt sedan dess. Inte olikt heller, men helt klart i en ny dimension.

Två år, och kan så mycket. För kan, det kan hon vår Meja, och det berättar hon också. ”Meja kan!” insisterar hon och efter lite idogt kämpande med glatt humör har hon själv fått på sig kläder från blöja till overall. Eller vad hon nu tar sig för. Hon vill, och gör. Numera säger hon även ibland ”Nej… Meja kan inte” när hon märker att hon underskattat något. Det säger dock mer om språket än vad hon kan. Humör och vilja har hon förstås, men någon trots kan vi inte prata om än. Oftast är minerna glada.

Språket blir bättre för varje dag, och den här perioden är för galet gullig. Nya ord och uttryck, vissa helt rätt och andra helt egna – eller för den delen omöjliga att förstå, för uttalet är lite si och så – kommer i en strid ström. Hon är inte överdrivet tidig med språket men testar, förstår det mesta och uttrycker sig i meningar på rätt många ord. Jag uppskattar lite extra att hon kan tolka och säga ”snart” och ”nu”. Den förmågan gör saker lite enklare, och hon använder det flitigt.

Hon är vår älskling, en liten och kanske mest med kärlek och omtanke bortskämd minsting. Hela familjens bebis, fortfarande. Vilken tur vi alla hade att hon kom till oss! tänker vi nog alla varje dag. Hade jag fått önska något så hade det varit lite mer direkt fascination även tillbaka till syskonen. Hon kan vara svår där ibland, och föredrar sin mamma. Måtte jag aldrig glömma hur det ser ut, eller känns allra längst in, när hon kommer springande emot mig i det största leende man kan tänka sig och ropar ”Hej hej mamma!” när jag kommer hem. Lyllo mig.

Hon har så mycket kärlek i sig, Meja.Gosar och myser som vore det hennes största intresse, och om hon mot förmodan kommer in till oss på natten så kryper hon så nära mig så hon tycks vilja krypa under mitt skinn igen. Och så klappar hon på mig med knubbiga små händer, och pussar mig sömndrucket över kinder och mun. Hur trött jag än är så känner jag mig så oerhört rik just då.

Hon sover riktigt bra, de allra flesta nätterna i sin säng 19.15-07, gillar mat som inte har för mesig smak och äter då mycket och gärna – men nöjer sig med välling och inget mer till frukost och är ointresserad av mellis förutom mandariner, går hellre än hon åker vagn och jublar när hon får gå ”naaad!” (promenad) och knatar gärna de 800 metrarna hem från förskolan, vilken hon för övrigt älskar. Hon vill göra som sina äldre syskon och leka med smålego och ha innebandyklubba till träning, men borde kanske ha lite mer egna leksaker.

”Hänga med” stämmer verkligen in som trea, men kanske borde mer händelser vara utifrån hennes behov och villkor. Men, hon verkar vara ok med det?

Jag tänker ofta på hur olika det är att ha barn 1, 2 och 3. Vid ettan var allt nytt och fascinerande, och man testade allt – försiktigt trevande men entusiastiskt och närvarande, vid tvåan har man jordens största självförtroende och är totalt uppslukad av småbarnen och åker från lekland via en lekplats i regn till badhus och steker pannkakor med ett barn vid bordet och en på höften. För att man KAN det här och ÄLSKAR det.
Vid trean chillar man. Njuter. Går inte in till 100% från någon specifik individs perspektiv, utan agerar efter någon form av ”greatest good for the greatest number of people”-tänk. Alla är okej så det blir bra, liksom. Men visst – det är mycket mer roddande, och ofta svårt att helt räcka till för barn i olika åldrar med olika behov, men det går. Det är kul. Dynamiskt, intensivt, kärleksfyllt.
Eller ”man”, säger jag. ”Jag” är såklart mer rätt. Känns något igen?

Nåväl, uppsatsen. Men idag är hennes dag – Mejas. Grattis på 2-årsdagen, älskade unge!


Under sina två år har hon fått följa med på några av våra resor. De här länderna, vill säga:

1. Premiär i Dubai, i samband med 4-månadersdagen.

2. En resa till vackra Bergen, Norge. 5 månader.

3. En tur till London med roadtrip till Cornwall, England. 6 månader.

4. En månad (med dygnsstopp i Singapore) till Balis risterasser med hela familjen. 13 månader.

7. En kompisweekend i Civezza på Italienska rivieran. 1 år och 10 månader.

8. En generations resa till Miami och på Karibien-kryssning – Mexico, Jamaica, Haiti. 1 år och 11 månader.

 

5 Comments

  1. Vilket fantastiskt inlägg! Dels skriver du så fint om Meja och sen sätter du verkligen fingret på hur det är med nr1, 2 och 3.
    Sen kan vi konstatera att våra tvååringars utveckling har gått lite annorlunda host host harkel… 😆
    Kramar!

  2. Underbart inlägg, och håller verkligen med Anna att du har lyckats fånga den känsla jag känner inför vår trio. Stora grattiskramar till Meja!

  3. Stort grattis sötiz! Visst finns jag magen i vädret på alla event! Tobknvad riden går galet fort! Åh så många härliga resor å resmål! Hoppas ni mår bra! Kramar

  4. Så fint inlägg. Och jag instämmer med övriga, såhädtigt – och igenkännande – du beskriver det här med en trio kids (och med 1sta 2dra). Och såklart, GRATTIS till huvudpersonen – söta Meja 🎉🎈🎂

Write A Comment