Just som Miami bytte från fantastiskt väder till rejält regn så klev vi in i den stora terminalen som Royal Caribbeans fartyg avgår från i Fort Lauderdale. Vi hade hyrt bil som hämtades på Miami flygplats och kunde lämnas åter på Fort Lauderdales flygplats (ungefär 30-40 minuter från South beach) så det hela gick riktigt smidigt, och vi kunde till och med få några timmar i stora köpcentret Aventura Mall som ligger mellan Miami och Ft Lauderdale. Det är mer som ett vanligt köpcentrum i storlek som Mall of Scandinavia – minst – och inte outlet som Sawgrass Mills eller Dolphin mall.
Incheckningen gick väldigt smidigt – man har justerat processen en de sedan vi senast åkte och jag imponerades av effektiviteten med allt från väskor till incheckning. Klockan 15 boardade vi och vid 17 lämnade vi ett regnigt Miami och tuffade ut på atlantens vatten. På båten upplevde jag ett lite förändrat klientel sedan vi reste samma period (men inte höstlov) för tre år sedan. En ändring är antalet svenskar. För tre år sedan träffade vi en enda (!) ytterligare barnfamilj och nu har vi hört om cirka 400 svenskar (!) av de 5-6000 gästerna. Höstlovet är förstås en stark anledning, men jag tror också det är trenden som spelar in.
Hysteriskt var dock den inledande känslan på sätt och vis. Kryssning är liksom rätt amerikanskt, och jag tror grejen är att de vill få alla att släppa lite garde och verkligen komma in i ”rätt” känsla från sekund ett. Det är orkestrar och musik överallt, hela boardwalken förvandlas till ett dansgolv inom loppet av några minuter, allt känns extra allt och… det är rätt kul, om man tillåter sig att ryckas med. Och det gör man bara man slappnar av – det går inte att stå still, och nog är det rätt charmigt allt.
Sedan spenderade vi kvällen med att lära känna skeppet, käka god mat och ta någon drink och sedan lägga oss i hyfsad tid för att dagen därpå vara redo för en hel dag till sjöss. Barnen har hängt allra mest vid surfingen (inte minst de lite äldre kusinerna), poolerna, fotbollsplanen (där Max insåg först efteråt att det var Benjamin Ingorosso med familj han spelade med) eller förresten – över hela stora fartyget. Vi vuxna har förstås gjort ungefär samma saker – att resa med en 2-åring är att ha koll hela tiden, men det är enormt mycket enklare än att ha en 1-åring – och utöver det har vi chillat såväl som tränat.
Och så vaknade vi idag av att vi lade till i Haiti, och det ska jag berätta lite om i nästa inlägg.
