Ett dygns (!) resa till Miami

Vi hade en så jobbig resdag igår så vi ibland omtalade den som den kanske värsta någonsin. Jag tror visserligen att vi då förträngt ganska många resdagar, men någon walk in the park var det inte. 

Vi hade valt flygavgångar med omsorg – mot Miami på kortast möjligast tid, till vettigt pris och med bra bolag, och ville hellre gå upp och komma iväg tidigt för att få en första kväll i Miami och känna semester- och Floridakänsla redan första kvällen. Så blev det inte helt. Under natten hade telefonen plingat till och avgångstiden ändrats till ännu tidigare (07.15) och mellanlandning i Paris istället för Oslo, och flyg med Air France istället för SAS. Längre resa och framför allt 4 timmars mellanlandning istället för 1. Inte enorm skillnad egentligen – men det påverkade resan rätt rejält. 

Samtidigt var vi förstås tacksamma att få platser alls – hela Oslo-flyget var inställt så det var väldigt många som var ombokade till obekväma sträckor, och vi var också glada att mina föräldrar var på samma flyg som oss. Min brors familj fick åka senare via Dublin och kom fram senare än oss, och vi hörde personer som flög med flera mellanlandningar för att ta sig till Miami. 

Paris flygplats är verkligen enorm! Närmare två av våra fyra timmar gick på att transportera oss till rätt terminal och gate (och jag fick 10000 steg på stegräknaren igår under resdagen… alltså?). Som de kämpade då, barnen! 

Flyget tog sin långa tid, och vi behövde förstås alla sömn efter vår uppstigning vid 04.00 men det var väl minst sagt lite si och så med det. Jag tror Stella fick en timme mellan tiden 04.00 och 03.00 (när vi la oss i Miami ett dygn senare), Max tre och Meja kanske två. Vi vuxna? Well. 

Meja var nöjd och glad hela dagen (men åt verkligen noll inklusive vägrade välling), men jag är så glad över konstaterandet att vi på hemvägen gör vår allra sista sträcka med barn i knät, och att vi då flyger nattflyg som passar ett barn under två år bättre. 

 

Detaljer som enorma passköer, hunger, väskväntan, hyrbilskö och annat lämnar jag, men vi var bra möra och hade lite dålig energi när vi anlände Miami South beach och South Seas hotel vid 20-snåret. Då hade Meja somnat för natten, och vi andra fick äntligen ordentlig mat (hade förstås glömt barnens rejäl matsäck i kylen hemma…) och känna Miami-puls. Med det hopp om en fin semester – och nu vid 5 på morgonen efter iallafall 7 timmars sömn är vi på rätt väg mot energin också.