Det är hyfsade kontraster nu, kan man säga, då vi spenderade helgen i ett Åre med temperatur närmare nollan, fjällvärld, höstkänsla men allra mest en känsla av att vintern kommer vilket dag som helst. Dessutom barnfritt, vilket betydde sovmorgon, tjatfritt, utemiddagar och en känsla av lättja. Vi har snabbt att ställa om till det, jag och Henke, och jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag tänker att det är något bra. Man är där man är, liksom, och det bästa man kan göra är att leva just där man är.
Vi kom hem rätt sent i söndags kväll och han bara träffa Stella och Max som redan lagt sig, men jag fick en stor dos Meja vår första natt hemma. Hon vaknade till, vilket händer väldigt sällan, och kom in till oss. Hon har ju då förstås saknat oss och var inte så lite närhetssökande. I cirka tre timmar. Det händer aldrig, vi har verkligen bra sömn hemma och Meja brukar sova 12 timmar utan ett knyst. Det hela följde hon upp med att inatt göra ungefär samma sak men med start redan vid 23, innan jag somnat första gången.
Är så trött.

Å andra sidan kommer jag på mig själv med att tänka att hon är så liten, och att det är en sådan lyx att ha ett så litet barn igen. En liten mjuk kropp och gosiga kinder. Små händer som letar efter och klappar mitt ansikte och klamrar sig fast runt min hals, närhets- och trygghetsknarkande så hon tycks vilka krypa in under mitt skinn igen. Hon har så mycket kärlek i sig, Meja, och till stor del tänker jag att det är mysigt.

Men, jag är riktigt usel att sova så nära barn hur gosigt det är, och ja. Jag är lite trött nu.

Menmen, vi har energi med i bagaget från helgen och snart är det semester. För ja – tiden har gått cirka hur snabbt som helst, och det är dags att packa väskan för den här vinterns långresa. Imorgon (! Vad hände med tiden?!) reser vi till USA och Miami, och sedan vidare ut i Karibien. Från vacker höst (som på bilderna från mina cykelturer de senaste dagarna) till värme.

Packning pågår med andra ord hemma. Hur rutinerad man än tror sig vara så är det alltid lite stresspåslag och många funderingar som bubblar innan allt är klart. Reser man dessutom med ett litet barn – och med det menar jag ett sådant som inte ännu fastnat för filmer eller förstår ”vänta”, använder blöja och rent allmänt är mer primitiv i tankar och handling, så är det en del att tänka på. Dessutom växer de snabbt och sommarens 92-kläder är för små och jag letar frenetiskt efter sommarkläder i storlek 98 hemma.
Meja själv anser sig redo dock, och hon verkar förstå riktigt mycket. En liten ryggsäck är packad med några få leksaker (några duploklossar och duplodjur, pixiböcker, Pippi-kort mm) och själv har hon letat fram en solhatt och sina puffar och med det ansåg hon sig helt klar att åka. Tja – det var kanske det viktigaste? Själv letar jag i mina arkiv efter mina bästa resa-med-barn-tips och packningslistor och gör en mental notis. Gästsängen svämmar över av framlagd packning som ska gås igenom för att optimeras. Snart är vi nog redo.

 

Write A Comment