Jag älskar vardagsrealism i bloggar, för det är rätt viktigt att den sidan ibland också kommer fram. Det är ju inte lätt, jobbet med jobbet och barnen, och tiden man vill lägga på det som betyder mest. Barnen, familjen, livet. Och jobbet, för mig. I en mix, i en tydlig men ändå inte given ordning varje stund och dag.

Jag fick en jätteintressant kommentar från Beata (vars blogg jag följt länge och älskar, för vardagsrealism, träningspepp och en rejält stor dos humor), och jag vill verkligen om inte besvara den så reflektera kring den.

Hörrö Lisa! Nu ska jag önska ett blogginlägg. Ett sånt där superdetaljerat på gränsen till nördigt om exakt hur du får tiden att räcka till… Tycker sånt är så sjuuukt intressant och skulle vilja veta exakt hur alla människor lever egentligen. Tänker ofta när jag läser bloggar och de gör en massa saker att ”jaja, det är ju deras jobb att medverka på dessa evenemang och skriva om dem”. Men du jobbar ju (heltid?) och din man jobbar (heltid?) på ”vanliga” jobb också? Och har tre barn i ungefär samma åldrar som mina (vilket ställer krav både på förskolescheman och aktivitetskvällar med de större). Och så reser du OFTA. Och dessutom går du från jobbet (?) till matlagningskväll. Och sen kanske mexicos ambassad en annan kväll. Och så vet jag att du tränar regelbundet. Osv.
Vem lagar maten, tvättar tvätten, städar huset, läser läxorna? Sover du fyra timmar per natt?
Förstår, förstås, att du är en sån som GILLAR att ha mycket att göra och fullt upp även på helgerna. Jag är bara nyfiken på hela logistiken 🙂
(själv är jag en sån som börjar gråta när jag åker hem från en arbetsdag för att jag kommer på att jag måste koka makaroner och steka färdiga köttbullar när jag kommer hem. Skulle någon säga till mig ”nu måste du gå på event!” så skulle jag förmodligen bryta ihop totalt. Och när vi har varit lite sociala en helg måste jag ha en helt obokad helg efter för att komma ikapp mig i själen liksom. Sån är jag :-D)

För det är ju så, att den här bloggen gått från livsstilsfokus med många reflektioner till mer renodlad reseblogg med inslag av fragment från vardagslivet för att ge förståelse för mig och mina val snarare än att redogöra för alla tankar och aktiviteter som flyger. Fokus har skiftat, och kanske saknar några mer av helheten? Av det vardagliga, pusslet och tankarna? Berätta gärna. Det är en svår balansgång att ge det personliga, som också ger tyngd till mina reflektioner och tips kring resor, och att ändå hålla bloggen mer nischad. Det senare gör det, ärligt talat, mer värt att lägga ner tiden jag gör på bloggen då det återbetalar sig i uppmärksamhet och samarbeten, men samtidigt så skriver jag utan tvekan mest för mig själv och er. För reflektionen och för att få utlopp för mitt kreativa – vilket är en bra bit ifrån mina arbetsdagar. Så, ge gärna feedback.

Min inställning och kapacitet

Jag får ofta höra att jag klarar mycket, att jag är sjukt effektiv och målmedveten. Det stämmer i mångt och mycket, men inte helt. Jag kan verkligen bara zooma ut och göra ingenting också. Kan drömma om och längta efter möjlighet till det, och ska jag se fram emot någon enda sak med att barnen blir äldre är det mer tid att bara låta tiden gå. Innerst inne i mig bor absolut en person som vill ta det lugnt, och på ett sätt tror jag det är bra – för det är det som gör att jag har mindre benägenhet att på riktigt springa för fort. Utbrändhetsfort. Jag har en gräns inåt såväl som utåt. Visst har jag ofta hög energinivå och är jag motiverad (vilket jag ofta är) och utmanas så är jag väldigt fokuserad och får ut mycket.

Hur det mer slackiga i mig annars ger sig uttryck i min vardag så är det att jag utan tvekan kan skjuta upp saker hemma till imorgon – till exempel kan jag njuta av att lämna diskhon full till dagen där på, och är angelägen om att barnen ska somna själva för att jag inte klarar att låta kvällarna bli en utlagd läggning utan behöver desperat min tid i soffan. Lat och ego som inte ger dem en lång läggning med kli på ryggen? Kanske. Men då får det vara så.

Fast mest älskar jag när det händer saker, och behöver det snäppet mer än jag behöver stiltje. Jag är extrovert, och samlar energi i det sociala och bruset mer än i det lugna.

Att jonglera med många bollar

Det virvlar mycket, det gör det. Att ha tre inte så värst stora barn, och två heltidsjobb, många vänner, intresse för träning och andra hobbies (inklusive en halvproffsig reseblogg) tar tid. Vi är rätt extrema ibland, för vi vill så gärna få ihop det. Givetvis kompromissar vi, men vi anstränger oss hellre extra för att inte behöva välja antingen eller utan både och.

Igår var jag på jobbet supertidigt, och jobbade dessutom in cirka hela lunchen (mer regel än undantag) för att kunna dra i tid för ett möte på Mexicos ambassad strax efter 16. Henke var samtidigt med barnen hos Max ögonläkare, och långt innan jag var klar stod han utanför ambassaden med barnen i bil, väntandes på mig. Jag kom ut, hoppade in i bilen och sa hejdå till honom som drog till Arlanda för utlandsjobb. Jag tog bilen till Nacka, svängde förbi McDonalds för att få i de små mat, och anlände simhallen i Nacka för Max simskola och bad med Meja en stund senare. Stella var hos kompis och skickades hem samtidigt som vi kom hem några timmar senare. Sena kvällen gick (tyvärr) ut på utdragna läggningar, och att förbereda till idag. Idag vankades idrottsdag med matsäck vilket ingen av oss hunnit preppa tidigare i veckan så jag åkte hemifrån 7.30 för att handla innan skolan började. Hade ingen koll på öppningstid, tydligen, utan blev stående utanför affären mellan 7.45-8 med 4 barn i bilen. Köpte färdiga plättar och annat och kom till skolan just innan skolstart 8.20. Glömde Stellas fiol så fick på eftermiddagen dra tidigt för att hämta den innan hennes lektion vid 16, tog ett möte under vägen hem, och satt sedan på parkeringen innan hämtning av de minsta och gjorde jobb en stund till innan arbetsdagen blev slut. Tog hem 4 barn, roddade kids, barnvaktade senare ytterligare en jämnårig kompis till Meja och – ja. Det är soffa ikväll.

Hade jag inte jobbat med flextid och visst utrymme att jobba på distans (litet och sker väldigt sällan, men om det verkligen kniper) hade det aldrig gått. Jag blandar kvällar då jag jobbar riktigt länge med kortare/normala dagar, och jag öppnar ibland datorn på kvällen, men är noga med att inte lägga mycket jobbtimmar utanför jobbtid. Att jobba extra timmar har jag för länge sedan slutat med, och gör bara om det kniper. Det är inte en långsiktig lösning på hög arbetsbelastning, och jag är inte intresserad av det – och inte heller av arbetsgivare som inte förstår det. Jag har lyxen att kunna vara kräsen.
Henke har ett ännu mer flexibelt jobb. Det suger energi och ork när han reser, vilket han gör regelbundet, men han är betydligt oftare hemma och då har han rätt stor flexibilitet.

Vanliga veckor försöker jag få en kväll själv utan familjen, och högst på önskelistan är då träning och middag med vänner. Jag får inte ihop det varje vecka. Jag vill träffa barnen varje dag, men har insett att kvaliteten inte ligger på vardagarna, och det är något jag accepterat. Jag är närvarande, men multitaskar, glömmer och missar, försöker, tröttnar ibland men njuter oftare och kramas mycket. De kommer säkert ha några negativa åsikter på sikt, men det är inte synd om våra barn. De är älskade och har harmoni.

Träning och nyttjande av ”dötiden”

För att få in min träning nyttjar jag luncher eller min egenkväll, eller så försöker jag kombinera det med barnen. Det vill säga att det inte är ovanligt att jag har träningskläder på för att köra ett pass när de tränar, att jag kör SATS med barnen på minisats en dag på helgen, eller så nyttjar jag pendlingen till jobbet för att till exempel cykla. Efter att Meja kom har jag fått vara nöjd med 2-3 pass i veckan. Aldrig under 2, sällan mer. Jag förtjänar inte att tycka om mig själv att det är dåligt, så jag klappar istället mig själv på axeln att jag klämmer in träningen när jag kan med välmående som huvudsakligt mål.

Prestigelösheten i att inte göra allt

Det finns mycket jag väljer bort, både sådant som tidigare varit viktigt för mig och sådant som jag inte bryr mig om. Någon dag ska jag bli riktigt engagerad i sport igen – se alla fotbollsmatcher och sporten på TV varje dag – men just nu får jag inse att jag inte har tid. Sådant jag har noll intresse av gör jag inte av (påhittad) press utifrån. Våra barn har i princip aldrig fått annat än färdigköpt fika på kalas, vår trädgård lever sitt eget liv rätt ofta, vi köpte ett färdigrenoverat hus och halvfabrikat är okej. Att börja köpa städhjälp för över tio år sedan har varit värt varenda krona, och matkasse är också en stor hjälp i vår vardag – och det sätt mitt önskemål om bra mat kan infrias. Ofta lägger vi på storhandlingen på matkasseleveransen. Jag köper hellre tjänster (och kan eftersom vi jobbar mycket) och lägger tiden på barnen, men att ha hjälp en kväll med hämtning en dag i veckan är något jag tror på för balansen framåt.

Jag älskar att umgås med vänner, och lagar gärna extra god middag när de ska komma över – men hämtar hellre mat ihop än inte ses alls. Är Henke bortrest så att mina egenkvällar – den där enda kvällen i veckan som är min bara min – äts upp frågar jag om de vill komma över istället för att ses någon annanstans, och det vill de oftast. Jag vet att jag får energi när vi väl ses även om jag är trött innan.

Jag har också massor att släpa på, handlar, bär jobbdator, ryggsäckar och fioler, och har en snart-två-åring som bryter ihop när hon inte får bära gurkan, och när hon får det för vad ska hon göra med gurkan? Livet är sådant. Och det är ofta jobbigare att koka makaroner och steka korv en kväll än att gå på ett event.

Jag gör hellre vardagssysslor, som tvätt, ihop med barnen för att kunna ta det lugnt när de somnat. Det värsta jag vet är ”racet” som ofta uppstår mellan klockan 20-21 och huset ska plockas ihop för att återgå i skick igen, eller det ska förberedas till nästkommande dag. Det är i min värld värre än det när det är barn i massor runt mig och maten borde stå på bordet nyss, i timmen som infinner sig mellan 17-18.

Det jag inte gör

Game of thrones, Suits, Walking dead, Breaking bad, Girls, …, …., …. Nej, jag har inte sett en enda. Bloggen är mitt intresse, och jag känner inte att jag missar mycket i livet av att ha datorn i knät om kvällarna (jag är hemma) istället för att plöja serier.

Jag är väldigt kvällspigg, men tyvärr egentligen lika morgontrött, mår som bäst med 7,5 timmars sömn men snittar runt 6,5 – men klarar det helt ok (för att jag måste). Jag reser huvudsakligen med barnen (och väljer bort de allra flesta pressresorna), och att jobba heltid men strössla lite med föräldraledighet (och planera semesterdagarna väl) utspritt för resor är ett medvetet val istället för att gå ner i tid lite varje dag eller vecka. Att göra så (och att på riktigt vabba när jag vabbar) var en av anledningarna till att jag gick från att vara konsult till att jobba på ett bra företag ur arbetstagarsynpunkt för drygt fyra år sedan.

Hur gör ni?

Jag är ingen superperson, men jag har drivkraft, energi och livslust. I kombination med prestigelöshet funkar det oftast bra. Inte alltid, men oftast.

Hur gör du? 

  1. Åh jag känner igen mig så. Jag lever väldigt likt dig men utan barn (no shit, jag förstår att det är skillnad) men jag lever med samma inställning och kan tänka mig att mitt liv med barn kommer vara väldigt likt det som du lever nu. Jag har hög arbetskapacitet, har mycket disciplin. Jag går igång på att känna mig effektiv och har sen i januari slutat jobba övertid. Tror det är en del som avundas innehållet i mitt liv men väldigt få som skulle vilja leva med de konsekvenser, inställning och ansträngningar som det kräver. Ingen skulle vilja leva mitt liv när allt kommer omkring och jag skulle inte vilja leva någon annans.

    Personligen gillar jag som du har det nu, med mer fokus på resor och vardagslivet/personen som extra lager/undantag snarare än basen.
    Tack för att du delar med dig.

    1. Ja, grejen är att om jag tänker tillbaka så minns jag inte direkt oceaner av tid innan barn heller. Eller jo, möjligen helgerna. Men jag spelade innebandy på rätt seriös nivå tills jag blev gravid första gången, och det var 3-4 gånger i veckan och inte alltid jättelätt att kombinera med heltidsjobb. Däremot var det lätt att ta igen förlorad arbetstid, eller ta ikapp om man låg efter – alltså om timmarna inte räckt till för det man vill få gjort. Numera är det SÅ svårt! Å andra sidan är jag bättre på att säga nej nu, och på att prioritera. Och snäppet mer effektiv skulle jag säga. Men det är ju inte en sanning för alla, men för mig har det nog bestämt varit så.

      Tack för input!

  2. Aaalltså bara wow. Det där är imponerande och jag känner bara att du och alla andra där ute som jobbar heltid och bloggar, med familj, – herregud vad mycket mer credd ni förtjänar egentligen. Jag skulle vilja prova det där livet en vecka så kunde jag vara mer tacksam för allt lugn och all tid sen 😉

    Så intressant läsning, fint att du delar med dig av en inblick i vardagslivet och verkligheten. Keep up the good work – du är grym på det du gör, kom ihåg det! <3

    1. Haha, ja det tror jag vore en himla bra grej på riktigt. Fatta insikterna! 😛
      Men ändå – var sak har sin tid. Jag kan vara avis på ditt sätt att kunna göra saker nu, men skulle ju aldrig välja bort ens de mest stimmiga eller konflikttäta tillfällen mot något annat. Så coolt, det. <3

      Tack snälla!

  3. Väldigt imponerande 🙂 jag jobbar ju 75% numera för att vi ska få ihop livspusslet! Jag kan ju aldrig lämna å
    Hänga när jag jobbar! Håller m
    Event kvällar är lyx men med två barn hinner jag sällan! Oxå
    Glad m 1 kväll / v! Beundrar dig 3 barn å heltids jobb pluss blogg å podd! Imponerande! Jag hinner knappt blogga de dagarna jag jobbar å har ju helt offline 12-14h / dag då!

    Trevlig helg!

    Italien låter underbart 🙂

    Kram

    1. Nej, det är ju väldigt annat att ha mer styrda arbetstider. Har vänner som är i vården båda föräldrarna, och då blir kortare arbetstid nästan ett måste för att få ihop det. Vi har ju på många sätt möjlighet att nyttja vilken som helst av dygnets 24 timmar till jobbet, så flexen gör det möjligt att jobba såhär.
      Å andra sidan innebär det att med ett yrke som mitt skulle det knappast bli enklare av att gå ner i tid. Jag skulle ha samma saker att göra ändå, tror jag, och vara ännu mer stressad över att få ihop det.

      Tycker du är grym att hinna blogga och gå på grejer. Men det är väl som med allt, att man ser det och tänker inte på all ”dötid” där emellan.

      Kram

  4. ÅH vilket underbart inlägg! Tack för det! Älskar ju sånt här. Är så lätt att tro (trots att vi rent intellektuellt fattar bättre) att ”alla andra” hinner allt. Hela tiden. Jag tycker att du är en superperson, du är ju fantastisk!

    De största skillnaderna mellan dig och mig är att jag är introvert (med extroverta drag kanske… Inte blyg och rätt på i sociala situationer men de suuuger verkligen ur energi. Laddar gör jag bara i ensamhet eller med närmaste familjen). Samt att jag sett alla de där serierna du räknar upp. Och ett hundratal till. Gud vad jag älskar Netflix. Det är min laddsladd. Dessutom har jag redan kört utbrändhetsspåret och är helt enkelt känsligare nu. En biverkning som består liksom. Jag orkar inte lika mycket. Kroppen varnar mycket snabbare (vilket är bra). Det gör att jag får hårdprioritera nu.

    Annars har jag också (tack o lov) ett flexibelt jobb. I perioder blir det en del övertid men jag är noga med att balansera ut. Ibland kortare dagar för att få ihop logistiken och kvällsjobb från soffan. Minst en dag i veckan jobbar jag hemifrån och sparar nästan två timmars pendling. Just jobbet är helt enkelt det jag prioriterar högst näst efter familjen just nu. Jag älskar det och det är ingen uppoffring att lägga nästan all min energi där. Även om vänskaper, trädgården (aka soptippen), bloggen och andra intressen blir lidande. Det får vara så nu.

    Och familjen. Älskade ungar. Jag tycker, trots allt, att jag lyckas vara närvarande med barnen. Och att de får de bästa av både mig och min man ändå. Om jag vore hemma på heltid vore det inte bra för någon… Har en underbar svärmor som hoppar in allt som oftast. Nästa vecka får barnen sova där mitt i veckan för att både jag och maken jobbar borta. Senaste veckorna har vi varit mer sociala (med våra mått mätt…) och då är det KAOS i huset, ingen tvätt är tvättad, kylskåpet är tomt och vi lever på fryspizza. Ingen hinner allt.

    Rimliga saker jag drömmer om för att underlätta pusslet lite ytterligare: Städhjälp – vår förra sa upp sig i våras och det är inte helt lätt att hitta ny på vår lilla ort. Att man kan köpa mat på nätet (också en nackdel med att bo på liten ort…). En till bil – stackars miljön men det skulle verkligen spara både tid och energi för min del om jag körde till jobbet istället för att pendla kollektivt.

    Sorry för roman. Tack igen för svaret 🙂

    1. Jag har bara maxat taket en gång, och det var när jag var gravid nu sista gången. Då hade jag inte samma kapacitet helt enkelt, och hade behövt återhämtning som ALDRIG fanns. Det har inte satt några spår egentligen mer än att jag faktiskt kan förstå hur det känns när man en gång slagit i taket. Att man på något sätt inte har samma kapacitet då, och att man behöver hårdprioritera som du skriver. Det var en viktig insikt för mig. Numera försöker jag sätta ord på när jag är TRÖTT och då inte menar bara relaterat sömn. Eftersom jag och Henke är likadana så är det rätt svårt att ta de orden och känslorna på allvar, men jag har blivit bättre på det.

      Känner samma sak om jobbet, mina problem att begränsa mig ligger i att jag älskar det. Jag får enorm energi av det också, för att det är roligt och jag på riktigt är engagerad i det jag jobbar med. Lyxig känsla, men gäller att vara medveten om det för att göra rätt prioriteringar eller känna efter på rätt sätt. Tror verkligen ändå det är lyx att känna så.

      Hehe, samma här om kidsen, det vore INTE bäst för dem om jag var med dem på heltid, det hade INTE lockat fram det bästa i mig som förälder.
      Vi har bra hjälp av våra föräldrar, de är grymma, men det är lättare att få rejälare hjälp typ en helg än en timme mitt i veckan. Vet inte hur många föräldramöten vi missat för att vi bara inte får ihop det. Blir dock lättare med äldre barn som kan vara hos kompisar och så. Tror också det kan bli väldigt annorlunda om ett par år när de kan hjälpa den minsta. Det känner jag redan nu, så även om man börjat om så kommer en lättnad komma tidigare tror jag.

      Just ja, det är ju mycket lättare med allt sådant i en storstad… här finns ju alltid. Samtidigt som mycket annat suger tid, tycker mina vänner hemma i Borlänge alltid har ”10 minuter med bil” precis öööööverallt, och det finns ju inte här. Tur att Nacka är som en stad i sig självt 😉
      Well bil vs energitjuv… lite blandning är väl ok att välja ego också? Det går ju inte annars.

      Kul med roman, tack för det! 🙂 Kram

  5. Härligt inlägg och kul med lite bakom kulisserna. Jag undrar också hur en del får ihop det med familjer, jobb och annat trots att jag själv får frågan väldigt ofta.

    Faktum är ju att jag prioriterar. Som alla andra gör. Som har sina intressen och som prioriterar dem. Inget hus, ganska stora barn på halvtid som inte heller är mina egna och en emellanåt 😉 förstående sambo, inga hästar, inga gårdar att ta hand om, inga dräneringar att gräva och inte fem bilar att mecka med på helgerna. Men det är som att det ändå inte går in hos folk. De som frågar har ofta ett stort hus de lägger pengar och tid på och ungar med aktiviteter varje dag vecka ut och vecka in. I deras värld är det konstigt. Inte i min. Vi har olika intressen. Det är nog inte svårare än så.

    Däremot skulle jag önska lite mer disciplin hos mig själv. Skjuter ofta på saker. Fel saker. Vilket i slutändan hoppar upp och biter mig i röven…

    Som sagt. Bra inlägg!

  6. Tack för att du delar med dig! Som du vet tidigare uppskattar jag dina vardagsrealistiska inlägg – de ger mig hopp och pepp inför vad som (förhoppningsvis) komma skall med familjekarusellen och fortsatt många resor. Jag är så imponerad av dig och din sambo hur ni verkar prioritera och ändå mötas halvvägs – det krävs nog många år tillsammans och väldigt stor kärlek för att leva så, kan jag tänka mig?

    Just nu njuter jag och mår bra av många egna stunder och i princip bara kvällar som jag gör vad jag vill med. Min sambo och jag gör många saker på varsitt håll, helt enkelt för att vi har olika intressen och hämtar energi på olika sätt. Men när vi är med varann, är vi det all in! Jag har inga problem med att skippa egentiden framöver, till förmån för barn och deras liv. Det blir nog en fina stunder i livet det med. Var sak har sin tid, liksom.

    1. Tack för din fina kommentar.

      Ja… det krävs att man jobbar som ett team, och att man VILL jobba som ett team. Som par och hela familjen. Tror att det är en av nycklarna – men något facit är ju svårt att ha. Jag kan nog missa att verkligen känna efter ibland, och det ska jag försöka bli bättre på.

  7. Interessant lesning, og jeg er imponert over alt det er mulig å få tid til hvis man organiserer og prioriterer – og orker. Jeg tenker av og til at jeg bør klare å få gjort like mye som dere som springer fra det ene til det andre og får gjort en hel masse ting hele tiden – men så må jeg minne meg selv på at jeg hadde blitt helt utbrent hvis jeg hadde prøvd å leve på den måten. Selv om jeg har det hyggelig og kan få energi når jeg er sammen med andre i forskjellige settinger, behøver jeg rett og slett å ta det litt roligere i blant, jeg behøver ettermiddager uten planer og helger hvor jeg tar ting som de kommer.

    1. Jag tror att det är viktigt att göra både och – gasa ibland och få energi av det, och så bromsa medvetet och då återhämta sig. Ingen annan gör det åt en, liksom.
      Men nog är det en konst allt!

  8. Åh alltså känner mig matt bara av att läsa det här inlägget haha. Slutar aldrig imponeras över er som har barn och dessutom hinner med allt annat + blogg. Mitt enda hopp är att folk säger att de liksom får extra energi när de får barn, som att det typ är biologiskt. Säkert inte vetenskapligt bevisat men jag intalar mig det 🙂 Kul inlägg hur som helst, så himla intressant att få inblick i någon annans vardag.

    1. Haha. Jag blev matt själv, och Henke sa ärligt att han nästan fick ett uppvaknande av att läsa det. Är det sådär!? liksom. Följt av insikten att ”ja det är det och så vill vi ju ha det…” – men är det helt hållbart? liksom.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *