Det var 2008 vi bodde i New York i tre månader, jag och Henke, och jag spenderade mina dagar i lägenheten på Upper West jobbandes som projektledare på distans, och lunchrasterna i Central park.Varje vardag, vecka ut och vecka in. Direkt efter jobbet åkte jag in mot city och träffade upp Henke som hade sin bas vid Grand Central, och så njöt vi kvällarna i ett New York som gick från kylig februari/mars till högsommarvärme i maj/juni. Magen växte i samma takt som vi lärde känna New Yorks alla stadsdelar – och när jag kom hem var jag i vecka 32 med vår nu snart 9-åriga Stella, och hade utvecklat en väldigt stor kärlek till New York. Det är häftigt att ha fått spendera så mycket tid i en sådan världsmetropol så att det känns som att jag verkligen känner den. Känner mig hemma i den. Det är ju också därför jag inte är intresserad av särskilt många speciella aktiviteter när vi är i New York – jag vill åka dit och känna. Gå gata upp och gata ner, insupa atmosfär – och bara njuta av staden och känslan. Det är det New York handlar om för mig.

Många vänner hälsade på när vi bodde där de där månaderna, och några av de allra roligaste dagarna hade vi med Lin och Johan – som är några av våra absolut närmaste vänner och också de som vi nog reser allra bäst med. Visst är det så när det gäller vänner att man funkar olika bra i sådana sammanhang. Att resa ihop är en helt annan typ av umgänge än att hänga till vardags eller på hemmaplan. Man vill att upplevelsen ska bli ännu större, snarare än att det ska kännas som konstanta kompromisser. Med Lin och Johan vet vi att vi är i synk. Vi vill göra samma saker, har samma raka kommunikation och kan utan problem säga till om vi vill göra olika saker en stund eller så. Det är inga konstigheter. Fast, framför allt så uppskattar vi samma saker – så jag är säker på att även denna gång i New York kommer att bli allt vi längtat efter.

För längtat har vi. När vi umgicks i New York senast alla fyra så sa vi direkt att vi bara måste göra om det. Det fanns dock ett önskemål – och det är att ingen skulle vara gravid. Man kan vara med på samma sätt ändå, men viss extra trötthet är oundviklig, och så är inte de där sena kvällarna med en lyxig drink på en takbar fullt samma sak med bebis i magen. Och sedan kom de – barnen. En efter en, ungefär en per 1,5 år, och väldigt utspritt – och nu är de fem mellan 1,5 och snart 9 år. Vi har inte varit helt i synk där, får man säga. Så… det är först nu 9 år senare som ingen har fler bebisar i sikte och tillräckligt gamla barn för att kunna lämna. Meja blir 1,5 om några dagar vilket kan kännas i yngsta laget, men det får funka. Min ångest att lämna henne (och de andra) är stor, men de kommer att ha det bra hemma med full uppbackning av far- och morföräldrar. Jag måste vara trygg i det och njuta nu.

Så nu åker vi, 9 år senare. Lång längtan… men snart ses vi igen, New York!

Senast jag var i New York var det i det här sällskapet.

Snart anländer vi Arlanda med vår Door to gate (som jag inte samarbetar med men som har en tjänst som jag älskar – så därför fortsätter jag att berätta om dem) och är på väg på riktigt. Oh the joy!
Ni kommer såklart få hänga med mig här i bloggen, men jag tycker också ni ska följa på Instagram där jag lär peppra på med riktigt många Insta stories. Ni hittar mig på livetfrandenljusasidan.se.

6 Comments

  1. Ha en fantastisk resa! Jag vet ju hur mycket ni båda älskar NY så det kommer att bli grymt. I morgon hänger Elvira och jag med era barn. Kram!

  2. så kul för er! Precis så jag känner i Barcelona, jag bryr mig inte om vilka nya coola barer det kommit eller vilken shopping som finns. Jag traskar gata upp och gata ner och äter på samma billiga hak som när jag bodde där som utbytesstudent.

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Men åh, det är ju bara det BÄSTA!
      Därav att jagandet efter länder och destinationer verkligen inte är värt så mycket. Komma tillbaka till ställen är SÅ bra helt enkelt.

Write A Comment