Sommarkänsla och trädfällning

Ingen har väl undgått det – idag kom värmen! Som vi väntat! Det är andra halvan av maj, och i Stockholm är inte ens träden fullt utslagna än. Men snart så! Själv kastade jag jackan och spenderade lunchen med träning i kortärmat, och efter jobbet gick jag lika lättklädd mot stan för att hänga med några kompisar några timmar, innan det var dags för mina föräldrar att tacka för sig för den här gången – eller jag tacka dem snarare, förstås – och bege sig hemåt. Så tacksam jag är för deras hjälp den här veckan – vilken inneburit ett städat hem med mat i, glada barn och jobbtimmar som inte blivit allt för lidande av Henkes frånvaro.

Dagens stora händelse, och som jag hur jag än tänker att jag kanske inte borde, bara inte kan lämna utanför bloggen. Sedan vi flyttade till vårt hus i Nacka för snart tre år sedan så har jag avskytt några enorma tallar som stått just i tomtgräns mot grannen, och bildat en stor, svart, vägg mot kvällssolen. Vid poolen, som ligger ovanmark men en halv etage ner från vår altan (souterängtomt), har solen försvunnit bakom dem redan vid 17-snåret, och på altanen en timme senare. Inte hela världen, men samtidigt så är de där kvällstimmarna av sol viktiga i kyliga Sverige. Så idag var det äntligen dags. Det låter kanske inte som en så stor grej egentligen, men för oss har det varit det. Dels diskussioner med grannen, och så det där med att få hit någon man litar på. Tre företag med offerter och granskande av försäkringar, utlåtanden på nätet mm blev det innan vi bestämde oss. Min nervositet var stor – och blev inte mindre av att grannens båt befinner sig parkerad just i närheten av två av tallarna. Men vilken firma, alltså! De var så otroligt duktiga, och jag var inte så lite imponerad av snubben som klättrade upp i de galet höga tallarna och jobbade med sågen. Och ja, jag vet… det är lite sorgligt att ta ner så mäktiga träd -men samtidigt så är detta ett bostadsområde. Det finns gott om vegetation ändå, och en tallskog just här i närheten. De hörde inte hemma här – så är det bara. Sen måste jag säga att ekarna som kom fram tydligt nu förtjänade det ödet. Så oerhört vackra!

Före (morgon) vänster, efter (vid 21.15) höger.

Jag är så himla lycklig att vi nu har inte bara sol några timmar till utan rent allmänt kvällsljus. Jag ser horisont och himmel! Hela altanen känns ljus och känslan är underbar.

Imorgon städar de det sista, och jag hoppas att grannen är lika nöjd som vi.

Sorgligare var däremot att ett stort, gammalt körsbärsträd bredvid huset också behövde ryka. Stammen är helt död, och det skulle kunna blåsa omkull i en rejälare stormvind nästan när som helst. Jag tröstar mig med att det faktiskt mest är vackert när det blommar – vilket är en oerhört kort period – och annars mest bara fäller massa körsbärskärnor (för körsbären sitter för högt för att kunna nås) och inte minst enorma mängder löv. Och, dessutom är stentrappan och smidesräcket som kommit fram väldigt vackra de med. Vi har något att jobba fram där, liksom.

Det var rapporten från Nacka ikväll. Någon annanstans än just här vill jag inte vara just nu. Det är en fin känsla det med.