När jag ser en bild eller på annat sätt kommer att tänka på tiden innan vi fick barn, så tänker jag ofta på hur lite man visste om det som komma skall. Hur allt man visste om tid, frihet och oro befann sig på en helt annan nivå. Det är som att orden inte är överhuvudtaget desamma efter man fått barn. För när man väl fått det, så blir inget sig likt på den fronten längre. Tid är (liksom sömn) en konstant bristvara och frihet existerar inte längre – för allt som ska göras behöver stämmas av med minst en och oftast fler personer, och har man väl ”fått ledigt” så finns ändå saker som längtan blandat med samvete där. Det är inte bara möjlighet till egentid som är helt annorlunda, utan också lusten till den. Oron är också ett kapitel för sig. Om det inte är fullt upp med oro för barnen – vilket det är från den dag då man först får reda på att man väntar barn – så är man orolig för sin egen skull. Ens eget liv blir så mycket mer värt i samma andetag, för man finns inte längre för enbart sig själv – och den man finns för behöver en så mycket, och framför allt – är det viktigaste man har i sitt liv. Totalt bekymmersfria dagar existerar inte längre.

Är man en person som älskar resor så kastas ens värld upp och ner på många sätt. Visst kommer möjlighet till resor på egen hand tillbaka mer eller mindre tidigt, men de blir sig aldrig lika igen. Eller iallafall inte på väldigt länge. .

Vill man sedan göra en resa ihop som par så är det ännu svårare. Insatsen är ännu högre och ännu fler är inblandade. Oron är stor, och planeringen diger. Det ska finnas personer tillräckligt nära som älskar ens barn tillräckligt mycket för att vilja vara med dem i flera dagar – ett inte så litet jobb – och sedan ska tummar hållas för att inget oförutsett inträffar på vägen.

Låter det deppigt? Det är det egentligen inte. För även om man lagt på en stor dos av intensitet och tidsbrist, oro och annat, i sitt liv så är det främst en helt ny dimension av kärlek och lycka man adderar på samma gång. Det är alltid värt det.

När man är som mest inne i allt som snurrar kan det kännas som att det alltid kommer att vara likadant, men jag hör det gång på gång; ”Tiden med de små går fort, alldeles för fort. Tiden för att göra saker själva kommer tillbaka igen”.

Jag tror att det är väldigt sant, det där.

Samtidigt tror jag att det är väldigt värt att försöka komma iväg även själva som föräldrar, mitt i allt. Det är tid ihop som oftast är den största bristvaran, och den investeringen kan göra hela skillnaden. Det kan vara stället, tidpunkten, där man verkligen har tid att vara de två som man var innan barnen. De som utgör hela basen. Det är himla viktigt det där.

Vi har haft den oerhört lyxiga möjligheten att semestra ihop utan barn ungefär en gång per år sedan vi fick barn för snart nio år sedan. Det har varit alperna några gånger, helger på bröllop eller annat runt om i Sverige, en sommaravstickare till Köpenhamn från basen på Västkusten  – och vi har kombinerat jobbresor med några dagar ihop i både London, Singapore och New York. När vi nu åker ihop med ett par av våra bästa vänner till New York så är det det längsta vi varit iväg på i tid – 5 dygn. Vi har pratat om att göra det, med just de vännerna, sedan vi senast var där ihop för 9 år sedan – när jag hade Stella i magen. Det är längtan, det!

Att vara förälder innebär att konstant ha ansvar för någon annan, att älska att ha det hur begränsande det än är – men också att ibland längta efter att göra saker själv och ihop med sin partner. Jag tror verkligen att det är viktigt att ha vett att uppskatta det när det sker, och min längtan till New York – med Henke – är så stark nu.

Det är 2,5 vecka kvar tills vi åker, och först ska jag vara i princip själv med barnen varje vardag fram tills dess. Det är att blanda och ge – men min målbild är stark, det är den.

14 Comments

  1. Åh vilket fint inlägg med mycket kloka tankar. Tänker så ofta att vi behöver göra ngt som par, visst äter vi middagar ute emmelanåt med barnvakt men resa bort en kortare helg har inte hänt ännu. Men logistiken är inte helt lätt att få ihop och jag vet inte ännu om jag är redo att släppa kontrollen.. Men någongång måste jag ju göra det 😂

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Tack för fin kommentar!
      Haha, ja det där med att släppa kontrollen alltså… det är en utmaning i sig!
      Och åh, utemiddagar på tu man hand. Det är verkligen underbart det med!

  2. Oj vilken lyx att ha nära omkring sig som tar barnen när man reser. Var rädd om dem! Jag har aldrig haft den förmånen. Däremot är jag ju sedan många år varannanveckas förälder, och har därigenom möjlighet att resa. Annars hade det varit ganska kört på resefronten, med funktionshindrat barn och allt.

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Ja – det är en oerhörd lyx. Jag tar den inte för given, och är tacksam varje dag.
      Sen är det ju ändå inte så ofta… och vi har sällan hjälp spontant till vardags. Det är allt eller inget.

      Att resa med barn är ju också lätt att göra när man har barn som funkar i nya situationer. Ödmjuk inför det.

      Kram!

  3. Håller med! Sömn är en bristvara jämt typ! Härligt m
    New york. Älskar den staden!!! Jag har ju rest mkt i mitt jobb utan barn 1. Men väldigt lite m maken. Ha en mysig resa till ny. Kramar

  4. Åh jag behöver så läsa det här. Nån gång hoppas jag oxå att jag får barn och just nu går jag omkring med en konstant känsla av längtan/jag vill aldrig sluta leva ett så fritt liv som jag gör nu. Känner precis som du beskriver att du kände pre-barn, att jag inte kan föreställa mig hur det kommer vara, fast jag tror att jag kan men inser att jag mest troligt har så fel.
    Den som lever får se. Tack för att du delar med dig av dig själv och dina tankar och erfarenheter!

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Tack för en fin kommentar!
      Du lär bli varse. Så det bästa tills dess är att njuta tiden som är innan, också. Och det gör du sannerligen bra. 😉 Kram!

  5. Jag tror att det är väldigt många som känner igen sig i det du skriver. Jag tror också, precis som du säger, att det är så viktigt att man tillåter sig att resa iväg utan barn (under förutsättning att man har möjligheten till någon man litar på och som barnen tycker om som kan ta hand om dem) och kunna göra det utan dåligt samvete. Och som sagt, möjligheten till söm återvänder någon gång då tonårstiden är över…;)

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Ja, det är inte lätt, verkligen inte…
      Haha, någon gång får man sova igen! För när de är tonåringar måste man kanske vara vaken på kvällen för att kunna åka och hämta och så? Hua!

  6. Pingback: Att ha barnvakt en timme eller en helg -

  7. Pingback: Hit reser vi utan våra barn - eller inte på länge -

  8. Åh, vilket intressant och himla fint inlägg. Jag älskar barn och har många barn som jag är väldigt nära (en lyx en har när en inte har egna är att en hinner odla starka relationer med fler barn 🙂 ). Men jag har ett så starkt behov av frihet, som jag precis börjat ge det utrymme jag egentligen alltid velat ge det, och grubblar mycket på det där. Antar att inget av alternativen är fullkomligt 🙂

Write A Comment