Så många träningsbloggare jag följt i många år nu, och så mycket inspiration jag fått av dem – från pass till tänk kring träning, och inte minst koll på trender. Jag har hakat på mycket, och min träning har absolut förändrats genom åren – men samtidigt har jag alltid haft min träning starkt grundad i vad som är kanske inte min träningsfilosofi utan snarare livsfilosofi. Träning är viktigt för mig och har alltid varit – men det är verkligen som en del av en hel livsstil snarare än utifrån tydliga mål kring… vad som helst. Visst är jag tävlingsmänniska – och inte så lite heller – och huvudsakligen har serieresultat varit viktigt för mig som den bollsportande lagidrottare jag är, och även mål relaterat tider på lopp såväl som tyngder i styrka och liknande har passerat – men det är inte och har aldrig varit min grund. Min grund har byggt på lust, glädje och välmående. På balans i livet och att ha kul, med en stark, uthållig och skadefri kropp som är med mig – varje dag och i allt jag vill göra.
Det finns knappt en hälso-/träningsbloggare som inte skriver om träningsglädje nu. Vars budskap om ”s-m-a-r-t-a” mål fått stå tillbaka till ganska stor del för att prata om att det är viktigt med träning som är rolig. Som till väldigt stor utsträckning blandar sina resultatfokuserade inlägg med passinspiration eller redogörelse från sitt senaste grymma träningspass med tankar och berättelser om lugn träning som yoga – eller till och med att zooma ut helt med meditation. ”Ta en promenad istället – det kan vara bäst för dig”. Glutenfria kakor med bönor som grund och agave som mesta sötningsmedel blandas med äkta semlor med riktig grädde och sötad mandelmassa, eller pajer med smörigaste (och givetvis godaste) fyllning. Njut av äkta gott utan dåligt samvete!
Vad hände? Känner ni igen det?
Jag tänker att trenden är väldigt positiv. Jag tycker inte att muskelvolym, fettprocent, kilometertid, marklyftskilon eller något annat ska vara viktigaste träningsmålet. Inget kan vara viktigare än att hitta glädjen i träning, och drivas av det. När jag läser om träningstrenderna, eller alltså filosoferar lite kring de spaningar jag gjort i träningsbloggvärlden, tänker jag inte ”vad var det jag sa”, för när det kommer till träning är jag inget annat än en glad motionär – men. Träningsfilosofin jag haft hela livet, och som numera verkar vara trendig till och med, är en jag är säker på att är en nyckel till framgång. Har man bara grunden i det man tycker att är riktigt kul – om det så är helt prestationsbefriat – så kommer träningen att bli av. Genom lustfylld träning så får man ett liv med träning, och jag tänker att det bör vara grunden i sin träningspyramid. Ovanpå det kan man lägga på sådant man behöver för att säkra att kroppen håller. Alltså, ska man kunna spela innebandy tills man är 50 och mer (true story, har lagkompisar som passerat men spelar i div. 2) kanske man behöver träna viss kondition och styrka för att orka med, och fortsätta jobba med rörlighet – sådant lägger man i mitten. På toppen kan man lägga träning som är resultatinriktat mot specifika mål. Mot lopp eller multisporttävlingar, mot kilometertider och marklyftskilon. Men jag är övertygad – grunden till både den starka och uthålliga kroppen såväl som till lusten att göra ännu mer läggs i den lustfyllda grunden. Med det som är roligt – vad nu än roligt är för just dig.
Apropå roligt – SOM jag saknar innebandyn! Nästa år kanske familjens logistik funkar lite bättre så att jag kan spela igen… Och barnen saknar den också – ”att följa med dig på innebandy var bara det roligaste som fanns”.