En av mina starkaste reseupplevelser är när jag för snart tio år sedan var i Kambodja. Förutom fantastiska upplevelser med mäktiga tempel, spännande städer, intressant landsbygd och vackra stränder så var det något helt annat som stannade kvar hos mig ännu mer – Kambodjas fruktansvärda historia, och de många människoöden jag mötte. Jag har varit i få länder som känts så utsatta. 
 
I december 2016 var min vän Tove Ahlström, hållbarhetschef på Apotea, i Kambodja, och besökte den SOS Barnby som Apotea och deras kunder stödjer sedan 2015. Hon greps starkt av det hon såg och upplevde. Nu gästbloggar hon här om dessa upplevelser. Häng med varje måndag i 4 veckor och hör Toves berättelser.
Gästinlägg 1 – Besök i en SOS barnby i Kambodja

SOS Barnbyar började förhandla med den Kambodjanska regeringen 1999 och 2001 stod den första barnbyn klar. För närvarande finns fem barnbyar i Kambodja och en är under uppbyggnad. SOS Barnbyar driver även tre ungdomsboenden, fyra förskolor, tre grundskolor, tre sociala center samt ett träningscenter i landet.

Något som imponerade på mig var de sociala centra med familjestärkande program som finns i anslutning till barnbyverksamheten. Där får familjer som befinner sig i fattigdom och utanförskap med risk att förlora allt – därmed också sina barn – stöd att komma på fötter. Det rör sig om små medel. Ett mikrolån på några hundralappar. Lånen går alltid till kvinnan. Risken är för stor att mannen super bort pengarna. Kvinnan förstår värdet av pengarna och hjälpen och sätter familjen före sina egna behov. Men kvinnorna får inte bara ett lån utan även kontakt med andra kvinnor i liknande situation. När pengarna investerats och möjligheten att återbetala lånet kommer, går pengarna tillbaka till gruppen kvinnor. Kvinnorna hjälps åt och lär sig hur man sparar pengar och hur man kan återinvestera. De får ett lån, kunskap och nätverk, ett sammanhang.

Jag hade förmån att få träffa tre olika kvinnor som fått mikrolån. Alla i olika situationer. Channary är änka och har två barn. Hon hade investerat i bord, små stolar och lite varor till ett fik på SOS Barnbyars skola i Battambang. Stoltheten strålade i hennes ögon. Vi träffade henne en förmiddag under rasten när alla skolbarnen kom ut på skolgården. Där kunde vi och baren köpa mellanmål och godis. Hon kunde försörja sin familj.

Kolab fick mikrolån för ett år sedan. Hon hade då ett litet nudelstånd tillsammans med sin man och svägerska och de hade svårt att få affärerna att gå runt. Lånet investerades i ett tak, stolar, bord och Wi-Fi. Nu får kunderna två timmar gratis Wi-Fi när de handlar i nudelståndet. Affärerna blomstrar och familjen mår bra. Hennes dotter satt med sina kusiner och tittade på Youtube-klipp när vi kom till nudelståndet. Det kunde lika gärna varit min nio-åriga dotter som satt där och dabbade framför skärmen.

Kolab frågade om vi ville följa med henne hem och det tackade vi såklart ja till. Familjen bodde snett över vägen i ett plåtskjul. Hon öppnade stolt dörren. Inne i skjulet stod två sängar och till vår förvåning stod en ny moped mitt på det jordstampade golvet. De hade även TV, stereo och en porslinstoalett. Det var på något underligt sätt mycket hemtrevlig i skjulet. Barnens stolthet gick inte att ta miste på när de visade fotografierna av dem själva som satt på den korrigeradeplåt väggen.

Utanför skjulet låg det matrester på en tidning i solen. Flugorna surrade över maten. ”Vad är det här?” frågade vi. Kolab svarade: ”Det är rester från gästerna. Vi torkar riset i solen och kokar det igen imorgon.”

Vi tog farväl utanför deras hus. Alla ville ta bilder och även vi fick ställa upp oss i grupp. Alla ville ta en bild med sin iPhone. De var väldigt lika oss. Jag tänker att deras foton från besöket nog finns på någon Kambodjansk blogg någonstans i cyberrymden, som den jag skriver just nu.

Samnang mötte vi på en åkerplätt mellan två gigantiska risfält utanför Battambang. Hon och hennes man brukar en liten jordplätt. Eftersom de har råd med det går deras dotter i skolan. Samnang har fått mikrolån för att köpa utsäde. Hon odlar bl.a. thaibasilika. Det tar två veckor från plantering till skörd. För en odlingsrad får hon ca 10 amerikanska dollar på marknaden i Battambang. För det ska hon köpa nytt utsäde och mat till familjen. Det är oändlig varmt på fältet och hon vet inte ens om hon får vara kvar här. De som äger marken vill köra bort henne. Hon känns väldigt utsatt. Känslan liknar den på det statliga barnhemmet. Motvilligt tar jag in hennes situation. I min plånbok låg 200 amerikanska dollar och min impuls är att ta upp alla pengar och ge dem till henne. Ta henne med därifrån. Lösa allt. Sällan har jag känt mig så maktlös.

 

Du kan enkelt stötta SOS Barnbyar genom att bidra till den insamling jag startat för barnen i Kambodja. Inget bidrag för litet. Inget bidrag för stort. Tillsammans kan vi förbättra livet för många barn.

Toves insamling till SOS barnbyar 

PS. Namnen i inläggen är påhittade och inte kvinnornas riktiga namn.

Write A Comment