En av mina starkaste reseupplevelser är när jag för snart tio år sedan var i Kambodja. Förutom fantastiska upplevelser med mäktiga tempel, spännande städer, intressant landsbygd och vackra stränder så var det något helt annat som stannade kvar hos mig ännu mer – Kambodjas fruktansvärda historia, och de många människoöden jag mötte. Jag har varit i få länder som känts så utsatta. 
 
I décember 2016 var min vän Tove Ahlström, hållbarhetschef på Apotea, i Kambodja, och fick chansen att inte bara uppleva landet som vanlig turist utan även se mycket mer. Hon fick besöka SOS barnbyar, och greps starkt av det hon såg och upplevde. Nu gästbloggar hon här om dessa upplevelser. Häng med varje måndag i 4 veckor och hör Toves berättelser.
Gästinlägg 1 – Besök i en SOS barnby i Kambodja

Över 600 000 barn i Kambodja har förlorat en eller båda sina föräldrar. 55 000 är helt föräldralösa. 55 000 barn. Svårbegripligt. Många av dessa barn växer upp på en institution, eller får klara sig helt själva. Många hamnar i narkotikamissbruk, barnarbete och handel med barn är vanligt.

För att få en inblick i alternativet till SOS Barnbyar besökte vi ett statligt barnhem. En eftermiddag tog vi minibussen ut ur Siem Reap och efter en stund svängde vi av på en skumpig och lerig väg. Vi åkte förbi några hus och stannade sedan på en stor gräsplan. En bit bort låg några långa och låga hus.

Stämningen i gruppen var sammanbiten. Vi visste inte vad som väntade oss. Vi hade hört om barnhem där spädbarn förvarandes i nät, som kokonger hängandes från taken. Hela dagarna låg de så utan mänsklig närvaro. Någon gång per dagen städades urin och bajs upp från golven…

Vi samlades på gårdsplanen och gick motvilligt fram till husen. Vi möttes av några barn och en föreståndare. Hon berättade att 40 barn bodde där och att de flesta nu var i byskolan. Vi fick komma in och titta. En liten flicka tittade på mig med döda ögon. Hon stod och lutade sig mot dörrkarmen när jag gick in i hennes sovsal. Salen luktade illa och var ytterst spartansk. Det är nog inte rätt ord men jag hittar inget annat. Frånvaro av kärlek. Förvaring av människor. Toaletterna fulla av mögel. I denna sura doft av hopplöshet bor de. Jämt. Ingen mamma. Ingen pappa.

Vad händer med barnen när de har vuxit upp? Vad gör de då? När barnen är 17 år får de lämna barnhemmet.  Ingen släkt. Inget nätverk. Ingen samhörighet. Vart skulle jag själv gå? Den verklighet som möter dessa unga människor är obegriplig. I ett fattigt land har vissa inget värde alls. Vi kan prata om alla människors lika värde, om mänskliga rättigheter, men vilka rättigheter har dessa barn? I teorin har de mänskliga rättigheter, men det är just bara i teorin.

Ute på betongplattan utanför pojkarnas sovsal sitter en handikappad pojke. Han skriker och slår omkring sig. Huvudet vaggar från sida till sida. Han kan inte gå. Han drar sig framåt på den hårda betongen. På en bänk sitter personalen med några av barnen. Barnen gör V-tecknen med händerna. Magen knyter sig när vi går tillbaka till bussen. En halvtimme senare hoppar jag i polen på hotellet för att skölja upplevelsen av mig, men i huvudet finns barnen med de döda ögonen kvar.

SOS Barnbyar kan inte hjälpa alla, men med din hjälp kan de hjälpa fler. Bli fadder eller bidra till deras verksamhet här:  Toves insamling till SOS Barnbyar

Write A Comment