Den här perioden, från hemkomst från Bali till min jobbstart efter sportlovet, är rätt späckad för oss i hela familjen. Nästan lite extremt. Vi har vetat det ett tag, och redan tidigt bestämt hur vi ska se på det. Till att börja med så har det kretsat lite kring min resa till Kapstaden och den frånvaro från familjen som den innebär. Att vara borta i 7,5 dygn är inte så lite, och helgerna i närheten känns det viktigt med familjetid. Sedan har Henke två alpresor planerade, och har just dragit iväg på den första – till Andermatt i Schweiz. Jag hade egentligen slagit allt vad egna skidresor heter ur planerna, och till och med tackat nej till årliga tjejhelgen i Sälen på grund av att familjen behöver prioriteras – så Åre-helgen som dök upp med ganska kort varsel var en total bonus. Det funkade då det var så nära Bali-resan, och inte mitt bland allt annat senare i februari/mars.
Men skidåkning vill jag ha mer av. Det riktigt drar i min kropp, så det känns i det närmaste fysiskt. Alla mina tankar nu går ut på att komma på när vi kan åka till mina föräldrar i Borlänge och hur vi kan få ut det mesta av tiden där. Och ärligt talat så brinner det av aktivitetslust generellt (vilket kanske inte går helt ihop med att jag just lunchsovit två timmar med Meja trots strålande vintersol ute, men vi kan kanske konstatera att en sak sker i hjärnan och en annan i den sedan länge sömnstörda kroppen). Ta med barnen till Dalarna, åka och bada på härliga Aquanova, dra iväg på längdskidor och ÅKA SLALOM! Åh, vad jag längtar!
Med familjen i Romme. Cirka bäst ändå.
Ja, ni hör ju.
Så en del av mig har funderat på att stoppa in kidsen i bilen efter skolan på fredag och åka uppöver själv med dem för en kort helg. Den mer förnuftiga delen av mig konstaterar dock skolplikt några timmar på lördag, ett helt gäng redan försummade barnaträningar under helgen, kalas och behov (för barnen) att landa och cirka två tusen andra förpliktelser. Så näe – jag väntar nog. Men nästa helg, då!
Och tills dess, eller strax innan, är det hemmaliv och full markservice som gäller. Vi blandar och ger, uppenbarligen – men jag är glad och tacksam över att vi båda tycker att det är självklart att försöka få ihop det så att vi båda vuxna kan få göra saker som vi älskar, även om det är saker på egen hand. Nu kör jag hemmaracet några dagar, under vintern har jag två egengrejer (vilket är mer än vanligt) och däremellan fokuserar vi fullt på familjen.