Seminyak – avslutningen och om stället

Vi tänkte på förhand att Chillhouse i Canggu, hur härligt det än lät, skulle kännas lagom i tre nätter för oss med barn (även om jag personligen gärna skulle stanna i flera veckor…) så med två återstående nätter hade vi några tankar; Vi ville bo nära flygplatsen för att slippa börja den långa resan hemåt med en lång taxiresa – för barnen blir det tillräckligt mycket ändå, och vi ville inte ha en lång sista transport heller så samma kust som Canggu var att föredra. När vi sedan hört bra om Seminyak – mysigt och barnvänligt, sa flera, så kändes det som ett lagom ställe att avsluta med två nätter på. Sen har vi lite andra tankar inför sista dagarna, och det är att det är skönt att avsluta på ett ställe med stenväggar. Haha! Det är helt enkelt skönt att ”sanda av sig” lite inför hemfärd, och det känns som att saker har en bättre chans att torka ordentligt i ett betongbygge än i en bungalow med väggar av bambu. Stor pool och lite bekvämlighet, stod med andra ord på önskelistan, och möjlighet att lätt kunna växla mellan hotell och strand utan att behöva packa ihop oss allt för mycket.

Hotellet, Pelangi Bali Hotel & Spa mitt på stranden i Seminyak verkade uppfylla våra önskemål om än inte vara ett överdrivet bra ställe, och visst är det så. Rummet är avskalat fräscht och våra kläder torkar. Halleluja! Det finns lite mer rumsyta för Meja att krypa omkring på (ja, hon väljer inte att gå än trots att hon enkelt går 20 steg mellan oss), poolen är riktigt stor och härlig, och det ligger mitt på stranden.

Fast, det första intrycket av Seminyak var inte särskilt bra. Det var så mycket mer folk än vi sett någon annanstans den här resan, och stranden var precis så skräpig som vi hört ryktas. Under regnperioden så blåser det mer, och då kommer skräp från havet in och landar på stränderna. Det är så otroligt sorgligt att våra hav är så skräpiga, och för Seminyaks del kan jag bara tycka synd om dem att det är så mycket skräp som hamnar just här. Vi hade hört om skräpet på fler ställen, men tyckte ändå det var helt okej överallt. Vi var förberedda på det, just då vi hört att regnperioden betyder att många stränder är skräpiga – men detta var verkligen något alldeles extra, i negativ bemärkelse.

Vi spenderade eftermiddagen vid poolen, men tog förstås plats på puffar i sanden lagom till solnedgången. Och vilken solnedgång sedan – det var nog resans mäktigaste, trots tuff konkurrens. Barnen lekte i vattenbrynet och det var ärligt talat löjligt harmoniskt. Så skönt!

Senare på kvällen mötte vi upp ett par hemmakompisar, och det var klart roligt att få lite omväxling till oss själva för en gångs skull.

När vi sedan igår vaknade och efter några pooltimmar tog oss ner till havet fick vi en klart bättre bild av Seminyak. Även om jag inte tycker att det är ett särskilt charmigt ställe – med mest stora hotellkomplex vägg i vägg på bekostnad av uppblandning av spirituella Bali som varit så påtaglig på alla andra ställen, och där resorten dessutom delas av mot stranden av en väldigt mopedtung gångväg  – så förstod vi vad som gjort stället så populärt. Stranden är verkligen lång och barnvänlig. Det är långgrunt och vågorna som kan vara rätt höga långt ut mot horisont är längre in mot stranden helt perfekta för barnen, som bodyboardade under glada rop. Nästan lika glada som mina. Vi hade grymt roliga timmar i vattnet!

Dessutom, på plussidan, städas stranden och skräplaget är också olika vid olika vattenstånd. Dagtid känns den rätt mycket som Koh Lanta-svenskfavoriten Klong Dao – men med mer vågor. Vid restaurangena står bara en rad med puffar och vid vattnet en luftig rad solstolar.


En annan spaning från Seminyak är att prisläget är betydligt högre än på många andra ställen. Solstolar kostade ca 150 kr för ett par, till skillnad från 30 kr på Gili Air och i Canggu. Maten är också dyrare, men då pratar vi restaurangerna med strandläge – längre ifrån stranden finns garanterat alla varianter och prisklasser.

Det där lite mer överfulla vi slogs av första kvällen kändes igår mycket bättre, för nu har vi koll på att det inte är så hela tiden. Dagtid kändes stranden väldigt lugn, och puffarna tas fram först till solnedgången och då samlas folk förstås på första parkett. Från varje ställe ljuder trubadurers stämmor, och det är faktiskt… otroligt mysigt. Jag hade nog en annan sinnesstämning efter vår överraskande bra dag, men samtidigt var det så himla härligt. Jag kände mig cirka lyckligast i världen när jag satt där i vattenbrynet med min fina familj. Ett riktigt happy moment att plocka fram när dagar känns mörkare, kallare eller tyngre.

Barnen är ofta hungriga lite före oss, så vi ger oftast dem mat innan och tar själva någon förrätt – vårrullar och bläckfisk är standard – eller så. Då kan vi koncentrera oss lite på dem istället, för matstunderna på resan är liksom hemma de som kräver lite mer energi från oss för att säkra icke så mattlada barns mättnad från rätt saker (inte från efterrätten) och när de sedan landat med iPad (eller i Mejas fall somnat) kan vi käka lite mer och prata med varandra utan avbrott. Det är viktigt det också, resonerar vi.

Kvällen igår avslutade vi i just de där sköna puffarna på stranden i nattmörker, och summerade en otroligt härlig resa. Den har haft sina ups and downs, där barnens humör emellanåt utgjort det där sista – även om de nu faktiskt konstaterar att ”allt på Bali varit bra och vi vill åka till alla länder” (phew!), och alla upplevelser och Bali i sig det första. Bali har varit bra som jag trott, och på flesta sätt ännu bättre. Jag vet inte om det är riktigt vad jag förväntat mig, och då framför allt för att det varit mer. Jag kommer förstås att återkomma till det på olika sätt, och hoppas ni genom både de här rapporterna och genom det jag kommer att fortsätta berätta om i efterhand fått en tydlig bild av Bali.

Men nu är det dags att avsluta med en sista dag vid pool och hav, innan vi ikväll börjar bege oss den långa etappen hemåt. Ett dygn på resande fot är den här destinationen utan tvekan värd!