Igår var en så tuff dag, så inte ens jag kunde känna mig positiv trots min glada natur och inställning till det mesta i livet. Det var som att hela världen befann sig i ett undantagstillstånd, och det var så mycket saker på en och samma dag så det bara var för mycket.
Det började redan på natten, när Meja gjorde sin sämsta natt ungefär någonsin. Det känns som att det eskalerat på slutet, och att hon från att ha sovit bra och på gränsen till hela nätter gått till ett läge hon aldrig haft sedan hon föddes. Hon är vaken och missnöjd/ledsen länge på natten, och vi tror att hon är hungrig – hon äter otroligt dåligt just innan läggning. Lite mat vid 17, och sedan inget. Hon vägrar allt (utom möjligen amning). Igår natt då, så vaknade hon vid halv 1, och jag låg med henne vaken i sängen till 20 i 4 (!). Sjukt! Då följde jag förstås valvakan via telefonen, och ångesten blev inte mindre. Det blev som ett ekorrhjul av ångest som snurrade på, och när jag sedan vaknade tre timmar senare var jag allt annat än pigg… och det då till beskedet om Trump som president. Ångesten och den svarta känslan var total.
Redan på morgonen snöade det rejält, och jag som älskar snö tyckte väl inget direkt om det – mer än att det var mysigt men lite struligt, inte minst när bussarna verkade inställda. Det tog Henke flera timmar att komma till jobbet, och jag var tacksam att inte behöva gå utanför dörren.
Sedan eskalerade det bara, och innan dagen var klar hade det snöat mer än det gjort på en dag i november på över 100 år. Hit – till och från Nacka – var all busstrafik indragen, och Dieselverkstaden i Sickla öppnade upp för nattgäster (!).
Två sexåringar i snön mitt på vår gata.
Jag gick upp och hämtade barnen med kompisar så tidigt jag bara kunde på eftermiddagen, och fick ta Meja på magen – vagn var förstås inte att tala om med smala hjulspår i 50 cm snö (där det var som mest framkomligt). Jag hittade inte bärselen (givetvis, en sådan dag...) och fick linda henne på något obekant sätt med en sjal jag inte haft på 8 år cirka – och så på med skidkläder och grova kängor och pulsa iväg. Bökigt värre, men längs vägen stod bilar strandade på rad – ända sedan morgonen – så det var klart rätt val även om hon blev översnöad och jag inte kände mig särskilt avslappnad alls.
Meja från läget på min mage – med vår postlåda i bakgrunden. Såklart lyx att ens kunna hämta barnen och gå hem – så var det inte för alla igår!
Till kvällen lyckades inte Stellas kompis föräldrar ta sig fram (eller ens hem) för att hämta, så vi fick en liten övernattningsgäst, och själva försökte vi att vända dagen och äga den genom att istället för att äta köttfärssås tidigt med hela barnligan (innan Henke kämpat sig hem med båt och promenad) tända brasan, och äta entrecote, sötpotatispommes, jordärtskockspuré ihop med ett glas rött – men jag vet inte jag…
Inatt sov vi cirka lika dåligt, jag har vaknat med lätt halsont, har bestämt mig för att sluta amma (sorgen!) och jag känner mig osäker på om det överhuvudtaget är läge att åka på den resemässa jag planerat besöka på Friends arena med tanke på det fortsatt instabila trafikläget. Breathe in. Breathe out. Repeat.
Men hemma är ljuvligt. Och världen är otroligt vacker. Jag älskar snön – men den kan komma i lite lagom mängder åt gången… och inte kombineras med en president jag föraktar och är rädd för, otroligt strulig nattsömn och ofrivilligt amningsslut, och allmänt tung känsla.