Jag kom nyss hem från ett sent kvällspass på SATS. Det var ett crosstrainingpass, som slutade så enormt sent som 20.00. Eller… egentligen inte så sent kanske? Faktum är att det känns så för mig. Jag har blivit så ovan att träna på kvällarna, så att det känns supersent. Men, tänker jag efter har jag blivit dålig på att träna nästan alla tider, så alla situationer är ovana på något sätt. Vanligtvis har jag träningen ”top of mind” och då hittar jag också alltid situationer att få in den. Att tänka på var jag ska klämma in den någonstans är fullt normalt, och de flesta tidpunkter är möjliga tidpunkter för träning – inte minst mina rutinmässiga ”en lunch, en ensamkväll, en helgförmiddag”.


Kolsvart ute, men ändå ser SATS lite inbjudande och mysigt ut får jag säga. 

Nu tränar jag i princip bara hemmapass på vardagsförmiddagarna, och då finns nästan inte tankarna på träning – och att försöka få in den – övriga tider. Det är ju för märkligt alltså! Vilken rutinmänniska man är. Jag är.

Det är skönt som jag har det i vanliga fall – att jag bara gör den. Det finns inget annat. Motivation kan komma och gå, men någonstans ligger träningen alltid vilande i bakhuvudet och så plockar jag fram den helt rutinmässigt. Lite som att tänderna ska borstas varje morgon och kväll så ska träningen in minst 3, gärna 4, gånger i veckan.

Inte nu.

Jag vill inte hamna i att jag ”måste skärpa mig” eller andra tvångsmässiga tankar – men däremot måste jag anstränga mig lite för att hitta mina tillfällen bättre. Jag älskar att träna, och jag vill göra det – det gör mig piggare, gladare, lyckligare. Det gäller bara att rutinen kommer tillbaka.

Utmaningarna är förstås tiden. De kvällar Henke kommer hem i tid till middag känns det så härligt att vara ihop hela familjen, så det sista jag vill är att sticka hemifrån för träning då. Vi behöver den tiden – alla. Övriga kvällar är rätt fulla med att antingen han är borta eller jag, och på mina ensamkvällar (en i veckan på sin höjd) hinner jag inte med träning om jag ska träffa en kompis, för jag kommer inte iväg hemifrån i tid pga all barnlogistik. Det är nog det sämsta – den träningen saknar jag verkligen så otroligt mycket. Träna, basta, umgås.

Förbättringspotentialen ligger främst i helgerna, men också i vardagarna då jag inte borde kompromissa med mina två gånger hemmaträning. Och hade Meja bara inte varit så snorig konstant skulle förstås MiniSats vara mer stående inslag – men där har vi haft bacillerna emot oss.

Well. Hemma efter ett tufft pass är jag, och nöjdheten kunde inte vara större.

Får du ihop din träning som du vill just nu? 

 


Pimpar inlägget med en bild på hur det såg ut för ett år (+1 dag) sedan på samma ställe som jag var ikväll, och så en bild på en 
poke bowl – bara för att jag idag åt en sådan för första gången och det var så enormt gott! 

2 Comments

  1. Ohnej, har egentligen tid (även om jag pysslar med massor av förberedelser för Indien) men varit lite omotiverad senaste veckan (och i tränings-perspektiv känns det hur länge som helst). Men känner igen mig i det du säger, att jag vet att jag behöver träningen och mår bra av den. Problemet var när slasket/snön dök upp och jag inte längre kan cykla lika enkelt till gymmet.

    Försöker slänga in lite vardagsmotion, som att promenera den där halvtimman till jobbet istället för att ta bussen (funkar när det inte snöregnar).

    • livetfrandenljusasidan.se Reply

      Men en vecka är egentligen ingenting. Se det som en planerad paus, det kommer man tillbaka starkare ifrån 🙂
      Ändå positivt att känna så efter en ynka vecka – för det visar verkligen att man faktiskt har det som rutin egentligen.

Write A Comment