Att lämna sin bebis första gången

Nu skulle jag kunna skriva på det som numera är bloggarnas favoritsätt – optimerat för google, med tips och listor över hur man gör och varför. Men, ärligt talat…. så struntar jag helt i det. Att lämna sin bebis första gången (lite längre) för att göra något på egen hand handlar mindre om listor med tips och mer om känslor. Det är ofrånkomligt.

Innan jag fick mitt första barn, Stella, för 8 år sedan så tänkte jag mycket på föräldraskapet. Vem ville jag vara som mamma? Jag visste förstås inte hur det skulle vara att vara mamma, men samtidigt hade jag många småbarnsmammor i min omgivning så jag kunde till viss del se på det lite objektivt. Jag visste att jag inte ville tappa bort mig själv och enbart leva genom min roll som mamma, och jag tänkte redan före hon kom på vilken ålder som borde vara okej att lämna bebisen på ett eller annat sätt.

Lite visste jag då att det när bebisen väl kommit handlar mindre om ”kan lämna” och snarare om att man inte vill. För, rent objektivt så klarar sig bebisen i samma sekund som den klarar att äta mat på annat sätt än genom mamman, men i hjärtat sitter man ihop mer än man någonsin kan föreställa sig innan man är där.

Med Stella inföll en jobbkonferens i Italien när hon var 9 månader. Jag tänkte direkt att jag ”borde” kunna åka på den – och att det skulle kännas vettigt då, med jobbstart hyfsat nära – och ställde in mig på det. Att det skulle bli svårt att säga hejdå för flera dagar när jag väl var där förstod jag givetvis. Väl borta gick det dock förstås bra. Hemma fick Henke chansen att lära känna henne och hennes behov ännu bättre – vilket var viktigt för oss alla tre, och jag njöt av bortatiden. Själva avskedet var enormt jobbigt dock – men samtidigt något som hade varit precis lika jobbigt om jag lämnat henne första gången när hon var 1. Eller 1,5. Eller 2. Eller för den delen 3 månader, som är mer än normalt i de flesta andra länder än Sverige. Ni fattar.

Dagen för avfärd på en sedan länge planerad tjejresa till NY var just den då Max blev 5 månader. 5! Det var ett jobbigt beslut jag behövde ta där någon månad innan, och jag velade väldigt länge – men såhär resonerade jag till slut (ett läsvärt inlägg). Ett tag tänkte jag ta med honom och försöka fixa barnvakt där till någon av kvällarna – eller betala extra för att ta med en mormor eller så – men när han efter ett par månader visat sig vara en välmående och otroligt enkel bebis som dessutom tog flaska och sov gott så bestämde jag mig för att åka utan honom. Varje kväll när han var mellan 2 och 5 månader pumpade jag mjölk för att bröstmjölk skulle vara hans enda kost när jag var borta – jag ville så gärna fortsätta amma när jag kom hem och tänkte att det var enda sättet jag kunde hjälpa det på traven. Avskedet var lika jobbigt då, men resan var fantastisk och även om pumpandet på alla NYs toaletter var jobbigt så var det värt att komma hem och inse att amningen faktiskt fortsatte att fungera. Han helammande ett tag till, och delammades till 13 månader.

new york tjejresa

Det finns säkerligen de som hävdar att lämnandet kan påverka bebisars anknytningsförmåga, men det är inte min erfarenhet. Våra bebisar och barn har fortsatt vara både trygga (och mammiga), gilla närhet och ändå både framåt sociala och mjukt känsliga på samma gång. Stella och Max har inte tagit ett dugg skada, utan är och har konstant varit trygga och fina individer.

lämna sin bebis

På fredag lämnar jag Meja över natten för första gången, just i samband med att hon blir 9 månader, och då är det två dygn borta som står på agendan. Ett par veckor senare är den tiden dubblad till fyra dygn. I känslan – hjärtat – drar jag mig lika mycket men zoomar jag ut lite så vet jag lika säkert nu som de tidigare gångerna att det kommer att gå jättebra. Att det till och med nog finns uppsidor med det för oss alla. Det känner jag mig trygg i.

Det här inlägget är redan långt, men jag avslutar ändå med några punkter med saker jag tror på;

  • Den andra föräldern är en lika bra förälder. Det är bra om hen får chansen att vara det.
  • Barn som lärt sig äta men vägrar flaska kan mycket väl börja ta det när mamman är borta. Så var det med Stella när jag lämnade henne ett dygn vid 6 månader, och kanske gäller det även Meja – som fortfarande vägrar? Och om inte så kommer de äta om/när de är hungriga – de behöver bara sitta upp helt enkelt. Det löser sig.
  • Det är rätt dåligt investerad energi att ha för mycket längtan när man är borta. Jag tror på att passa på att njuta av att vara själv, och sedan tanka upp när man väl är hemma igen. Hemresan är ofta värst – då är längtan stor – men försök så gott det går att spara på känslan tills dess och njut av att bara vara dig själv, och att inte heller ha ansvar för någon annan.
  •  Att pumpa är tråkigt, och produktionen går ner enormt mycket på kort tid – ganska snabbt känns det som att man pumpar tomt. Men, den går upp lika snabbt igen. Ha helt oplanerade dagar när du kommer hem och låt bebisen snutta precis hur mycket den vill dygnet runt så är produktionen snart uppe igen. Snuttande och te av fänkål och anis heter min rekommendation. När jag lämnade Max 5 dygn vid 5 månader behövde han stöd-flaskor i två dygn innan han ammades till 100% igen. Fascinerande! Lita på kroppen. Bebisen kan ju dock välja annat sedan – men för mig har det inte varit så tidigare. Det är ju dock förstås en risk man tar – men också en chans, för om du tvärtom vill sluta så är det ett bra tillfälle.
  • Du är inte en dålig mamma för att du vid något tillfälle lämnar din bebis. Du är inte dålig för att du ibland tänker på dig själv. Att du gör det innebär inte heller att du inte har din bebis bästa i åtanke. Att du vill åka iväg, eller vad det nu kan vara, gör inte heller att du ska få höra att ”man har ju inte skaffat barn för att lämna bort dem”. Både och är bra – och din kärlek till ditt barn är villkorslös oavsett. Du kan få båda. Resonera vettigt och njut av det!


Summerat så vill jag i den här bloggen verkligen visa att det är mycket värt att våga resa med bebis och barn – men också utan. 

Hur resonerar du? Har du någon erfarenhet du vill dela med dig av? Kommentera gärna!

    1. Tack – jag tror och hoppas det! Och så tänker jag mig att jag ska komma hem till en bebis som slutat natt-snutta och sover hela nätterna sen 😉 Haha!

  1. Klart hon klarar sig!!!!! Blir irriterad på detta inrutade samhälle!!! Alla gör ju som dem
    Vill och oavsett är du den perfekta mamman till dina barn!!!! Precis som du skriver pappan e minst lika bra 😉 blire Hamburg resan till helgen? Om ha det fantastiskt!!!! Lät så trevligt!!!! Kramar

    1. Ja, vad andra tycker bryr jag mig noll i – för mig är det nog mest det där med att det känns mycket jobbigare än man kan tro. Jag tycker nog att samhället numera är betydligt mer med i att pappor är lika kompetenta föräldrar som mammor. Iallafall i min omgivning.
      Gäller bara att slappna av och njuta..!
      Nej, inte Hamburg – jag ska upp i svenska fjällvärlden och ha aktiva dagar – underbart!

  2. Jag började jobba när O var 7,5 mån och slutade amma när han var 7 mån ungefär och det gick jätte bra! Jobbade 3 mån och sen hemma igen 6 mån! Det var faktiskt ett bra upplägg för mig! Paus å sen längtan tillbaka t föräldrarledigheten! Nu blir jag nog hemma 1,5 år ungefär!

    1. Låter som ett grymt upplägg!!
      Och långledigt nu… så skönt! Jag är också hemma mer än ett år. Kram!

  3. Åh du har världens bästa blogg! Nu tänkte jag skriva att den har lite om allt men jag menar förstås att den har mycket av allt 🙂

    Och detta inlägg behövde jag läsa nu! Jag som har en 2-åring och upplever att precis ALLT är så underbart och lätt nu och att jag verkligen njuter av att både ha barn och egentid (till resor, träna, gå ut och äta osv) men senaste tiden har också en längtan efter ett syskon till min pojke kommit. Många är det dock som vittnar om att allt blir så otroligt mycket jobbigare med två barn än med ett, att man kan glömma egentiden osv. Jag vill verkligen ha båda delarna och tycker det har gått utmärkt att kombinera med ”bara” ett barn (hörde ju iofs redan då att man skulle kunna glömma ”egentiden”). Jag fortsätter njuta av ett barn, längtar lite till efter ett till barn (innan vi ev startar syskonförsöken om några månader) och den dagen ett syskon förhoppningsvis kommer med storken så känner jag mig nu taggad att recis med ett barn, kunna hitta egentid för resor och träning genom bra rutiner…. Hoppas man kan få lite av alla världar! Du skriver SÅ bra!

    1. Men vilken underbar kommentar – TACK!!!

      Många pratar om tvåbarnschocken och den verkar upplevas lite olika. Jag hade helt ärligt aldrig någon sådan, men då var också Max väldigt lugn bebis så det flöt så enkelt. Däremot så pratade vi jättemycket om det innan, att det måste vara lika givet att ha ”egentid” även med två barn – att den andra måste klara att ta båda då. Så på samma sätt, men med två barn.
      Sedan hade vi exakt samma diskussion igen inför Meja – man måste kunna ha alla tre, för behov utanför familjen har vi båda vuxna (och numera även våra ”stora” barn, haha).
      Sen behöver man inte ha bråttom med ett syskon heller, är storasyskonet över 2,5/3 brukar de gå att resonera med och förstå att vara försiktiga osv. Jag skulle tyckt det vore jobbigt att aldrig kunna lämna syskonen i samma rum av rädsla för att den stora skulle göra illa den lilla. Men den tiden är ni ju förbi oavsett!

      Sen något som slår mig ofta är att den här tiden med bebis ÄR kort. Så klyschigt men sant! Stella och Max som är 8 och 5 är så himla självständiga och kommer snart vara ännu mer ointresserade av att vara med oss och mer intresserade av sina hobbies och kompisar. Tur vi säkrat små kids i vårt liv lite längre, liksom. 😉

      Tack igen snälla du för din fina kommentar! Lyssna på hjärtat i kombination med rationella beslut så kommer det bli toppen!

      1. Ännu bättre kommentar 🙂

        Precis så resonerar jag och min sambo också! Vi gjorde det innan ettan och trots att han verkligen inte varit lugn och periodvis extremt mammig (men lugnat ner sig enormt nu och gnället är som bortblåst sedan ett halvår tillbaka) så har jag aldrig någonsin upplevt det jobbigt att vara själv med honom. Lite rädd för att få ett till barn har vi dock varit eftersom flera vittnar om att det är så otroligt mycket jobbigare med två barn (och att man ofta får ta ”ett barn var”). Jag har dock ganska svårt att förstå det där, men så är jag inte i situationen ännu heller. Min mamma var ju själv med 3 små barn när jag var liten (pappa jobbade och mamma var föräldraledig med en 5-åring, en 2,5-åring och en nyfödd. 5 dagar i veckan i 9 månader innan man fick börja på dagis/dagmamman).

        Och ja, tid utanför familjen kommer vi båda två alltid behöva: till träning, till lite resande och till att komma iväg någon gang ibland på AW:s osv.

        Du har den bästa bloggen!

    1. Ja… man kan chockas lite av det där – inte minst första gången.
      Det krävs (oftast) lite övertygelse till sig själv att man kan och att det går. Då kan man och det går. Bättre än det gjort om man låst in sig i de där mer begränsande tankarna.
      Tack!

    1. Men absolut att vi ska ses!
      Ja jag ska dit – så då kan vi ju hänga kvar efteråt? Svarar hos dig också! 🙂

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *