Att våga (eller kunna) springa igen – YIPPIE!

Jag vågar inte säga exakt när min sista löptur under graviditeten inträffade, men jag tror att det kan ha varit så tidigt som i slutet av april förra året. Den korta eftermiddagsjogg jag tog då i ett sommarvarmt Saarbrücken, Tyskland, är iallafall den sista jag minns tydligt. Dessutom vet jag att jag då tyckte det var supertungt – kanske var det värmen, eller stressen, eller kroppen, eller det mentala som var någon annanstans… Men rent allmänt var löpning inget jag kände behov av eller lust till att ägna mig åt under graviditeten – så det kan mycket väl ha varit redan då, runt vecka 14 eller så och nu ungefär 14 månader sedan, jag faktiskt tog min sista löptur där längs kanalen i Saarbrücken.

springturism

Under graviditeten låg istället fokus på att bibehålla styrkan och konservera konditionen så gott det gick genom pulshöjare i styrkepassen och mycket promenader. Det funkade väldigt bra. Visst är jag långt ifrån storform men så är också min storform något flytande, som mer handlar om aktiv balans och välbefinnande än mätbara resultat (även om jag har hyfsad koll på mina topptider i löpning såväl som maxvikter i styrka). Att ha en kropp som är med mig helt enkelt, och kan göra det jag vill. Och det kan den. Det kunde den nästan hela vägen in i graviditeten och jag har känt mig helt okej efteråt också. Tack kroppen för att du levererar graviditeter, barn och smärtfria dagar i mitt aktiva liv! Varsågod kroppen för regelbunden träning, kärlek och tålamod!

Tjejen som leder mammapassen på SATS i Sickla som jag varit stammis på sedan Meja var 6 veckor, dvs 5 månader sedan, är certifierad MammaMage-tränare vilket är otroligt bra och i veckan kände hon på min mage och konstaterade det jag trott mig ana någon vecka; mina magmuskler är ihop nu. Jag är så lycklig över det! Jag vet förstås själv att jag behöver fortsätta jobba både med aktiveringen av mina inre magmuskler och med bäckenbottenträningen, inte minst det sista, för jag är inte i mål och dessutom är det något livslångt för kvinnor som burit barn. Men ändå.

Så det var väl lite efter den insikten jag kände lusten och vågade ge mig ut och springa igen. Jag fortsätter att ta det piano och kommer öka väldigt långsamt, men de knappa 3 kilometrarna igår kändes så himla bra. Luften var frisk och härlig, gruset frasade inspirerande under mina fötter, pulsen ökade och svetten kom – och i kroppen satt det sedvanliga 5,30-tempot. Lyckan! Inte över kilometertiden, den är oviktig men lustigt tycker jag att ha ett så stark inneboende tempo (tyder snarare på att vara en dålig löpare än en bra, haha) och inte minst att orka. Jag hade orkat längre med flås och muskler. Mycket, tror jag. Med mina svagaste punkter som jag nämner ovan – de där som är relaterat graviditet och att vara ganska nybliven (3-barns-) mamma? Oklart. Så jag fortsätter smyga igång, men gläds åt att det kommer att bli en sommar då jag kan njuta av prestationslös löpning. För att det är så jäkla härligt – och för att jag kan!

img_4271.jpg