Vi har snuddat vid det några gånger i podden bland annat, om att resa ensam. Så mycket om resor handlar om att resa i sällskap med vänner, familj, respektive, barn – eller om inte det så i grupp genom resor som ger den möjligheten enkelt som träningsresor eller liknande.
Jag har människor runt mig nästan konstant, och är som person väldigt social och behöver verkligen det – men samtidigt så älskar jag att vara ensam. Inte på ett enda sätt är jag rädd för det, utan jag kan ibland verkligen uppskatta det. Framför allt om jag har lite längre tid så att tankarna inte bara hinner flyga förbi utan också landa och bearbetas. Och ärligt talat – jag tycker att jag själv är rätt härlig att hänga med. Mina tankar är ofta givande och intressanta när jag släpper fram dem och mina ben bär mig till ställen mitt mentala vill ta in.
För, så kan man ju också tänka – även om det kan låta både lite udda och självgott eller så. Men tänk om man inte trivdes i sitt eget sällskap – hur kan man då ens kunna trivas i andras? Jag vill ju inte definieras genom andra eller andras syn på mig, utan genom mig själv och min egen syn på mig själv. Det är den som ska vara den sanna.
Jag var 22 när jag gjorde min första långresa, och jag gjorde den själv. Där och då byggde jag enormt självförtroende och övertygelse i att jag kan göra det jag vill. Aldrig efter det har jag känt mig osäker om jag till exempel ätit lunch på en restaurang själv, och jag känner inte ens att jag behöver saker som alibi. Här sitter jag och är själv och har det riktigt bra!
På den resan sov jag dock knappt själv en enda natt – det fanns alltid någon som ville dela ett rum för att komma ner i kostnad – och rent generellt finns ju inget bättre sätt att träffa nya människor än att resa själv. Då är man som mest öppen för det! Och visst kanske det kräver viss inre styrka för att ens komma på tanken att resa själv på en sådan resa, men om det fanns viss grund innan så byggdes den på enormt under resan. Jag byggde en inre styrka där och då, som jag sedan burit med mig genom resten av livet. Jag hade inte varit densamma utan den erfarenheten.
När jag i april i år var i Bergen hade jag med mig ”bara” Meja, så visst var jag inte själv – men en 5-månadersbebis har inte så mycket åsikter direkt. Det är det närmaste ensamresa jag kommit på länge, men jag kände samma sak där. Vad kompetent och stark jag är (inte minst som mamma), vad mysigt det ändå är att sitta själv och äta ute med ryggen stolt och rak (och en bebis sovande i vagnen) – och vad många fina ställen jag tar mig till!
Just nu kollar jag lite på var jag skulle kunna nyttja min fina vinst som ”most inspirational (travel) blog” jag fick nyligen, där priset var en tur och returbiljett till valfri Qatar-destination. Det enda problemet är att singelrum på hotell kostar samma som dubbelrum, och det drar ju iväg. Men att vara helt själv skrämmer mig inte ett dugg! Jag funderar på en resa under senvintern nästa år, just innan jag börjar jobba igen. Det vore väl både värt och symboliskt? Kapstaden känns mest åtråvärt just nu!
(Fast får jag sällskap tar jag förstås emot det med öppna armar!)
Hur känner du kring att resa själv, eller att vara bland folk själv, som på restauranger och så?
Läs gärna mer på ämnet:
Inspirerande Jonna Jinton var nyss själv i Norrlands vildmark och skriver såhär om det
Här är fina tips på varför alla bör resa ensam någon gång (jag håller med om allt!)
Och allra mest inspirerande är förstås Helena, som vandrade ensam genom hela Nya Zeeland. Lyssna här!