Att förverkliga en barndomsdröm

Nej, inte min alltså. Min barndomsdröm, vad jag kan minnas, var mest levande när jag satt bredvid fotbollsplanen och trånande tittade ut på fotbollsplanen där min 3 år äldre bror hade i mitt tycke galet roligt under ledning av min pappa. Som jag fick vänta och längta. Fotbollsspelandet gick inte så långt ner i åldrarna då, framför allt inte för tjejer, så jag fick vänta år efter år efter år tills jag blev 8 och fick debutera i flickor 12. Årsspecifika grupper var det alltså inte direkt tal om – inte i min lilla stad och stadsdel iallafall.

Hästar är inte min barndomsdröm. Alls. Men däremot min dotters.

Det var inte så lite symboliskt när jag häromdagen fick upp ”ett minne” på Facebook som sträckte sig 6 år bakåt i tiden och föreställde Stella som knappt 2-åring, fascinerat tittandes på hästar i Aspuddsparken. Jag tror det började redan då.

Hon har alltid älskat djur och inte minst hästar. Det var flera år sedan hon utan tvekan bytte bort lördagsgodiset mot hästtidning, och lärde sig namn på kroppsdelar, utrusning och hästsorter genom reklamtidningen från Hööks och alla böcker hon kommit över. Själv kan jag fortfarande ingenting, och den där stallukten som i min näsa är så obehaglig leder redan till välbefinnande hos henne.

Tänk va.

Jag är förstås glad att hon också gillar fotboll och handboll, men det här är ändå något annat. Det är eftertänksamt fokuserande, insupande av varje detalj, respekt och kärlek blandat och rak i ryggen. Jag tror att det är början på något livslångt för henne. Så, även om det inte på något sätt är att ge henne möjlighet till något jag själv ville ha som liten, vilket så många föräldrar drömmer om, så är det något jag är så glad att kunna ge henne. Sin barndomsdröm. Förverkligad.

En ridskoletjej, på riktigt – äntligen. Jag tror hon tycker att det var värt den långa väntan.

  
–> Såhär skrev jag för två år sedan när ridningen började närma sig verklighet för Stella (och hon började med knatteridning strax därpå – något vi slutade med tidigt i höstas då hon kändes för stor för det)
–> Ett tips jag har (för andra storstadsbor) är att låta barnet ta lektioner på mindre ort. Betydligt billigare, betydligt mer värt!